k a f f e p a p p a n

Det finns ingen ände på galenskaperna vi nutidsmänniskor hittar på och sen skyller på stenåldern. En grumlig tidsepok som inte kan försvara sig och som vi därför kan fylla med vad vi vill, utifrån egna värderingar och intressen . Professor Annika Dahlström är med sin statsfinansierade propaganda, eller jag menar forskning, mästare på det här. Tack och lov har hennes uttalanden om att män kan vara farliga för sina barn och att vi inte har hjärnor och fingertoppskänslighet, och allt vad det nu är, äntligen skapat en debatt. Professorn har hoppat av ett av sina uppdrag men fortsätter med sin "forskning". Till Aftonbladet säger hon i veckan att hon står fast vid sina åsikter om vem som bör ta hand om våra minsta: "Under barnets första år är det mamman, helt enkelt för att hon är bäst lämpad ur ett biologiskt perspektiv. Men tyvärr är det så i dagens samhälle att man inte får tala om att det faktiskt finns skillnader mellan könen. "

Jag tror att det är det stenåldern ville med det där telefonsamtalet. Hallå! Vad bråkar ni om egentligen? Jag skulle hållt med. Det är klart att det finns biologiska skillnader. Och skillnader överhuvudtaget. Jag har aldrig träffat en feminist som säger att det inte finns skillnader. Alla föräldrar är tillexempel inte likadana. Vissa mammor gillar Per Gessle. Andra punk. Några mammor är skitdåliga föräldrar och inte alls lämpliga att ta hand om barn. Vissa pappor gör jättegod gröt. Andra vill mest kolla på fotboll.

 

Imorgon när jag hämtar L-G på dagis kommer vi att ha varit ifrån varandra i nästan fyra dygn. Den längsta sammanhängande perioden någonsin. Förstår inte hur jag ska klara det. Och förstår inte föräldrar som talar så varmt om varannan vecka-principen. Vad gör de av sin längtan?

Trots mitt lingvistiska intresse har jag inte varit så fascinerad av felsägningar och sånt. Kan dock inte motstå att återberätta denna.  L-G:s nya favoritlåt. The Ramones. Hey little girl, I wanna be your boyfriend.

Den svaga doften av blöt nattblöja. Händer som taktfast markerade en rytmfigur mot mina tinningar.  L-G satt på mitt huvud och drog hela julrepertoaren. Efter Prästens lilla kråka var jag klarvaken. Klockan var 05.22. God fortsättning!

Barn är ju så bra på att avslöja all form av vuxen dubbelmoral, även i språkbruket. Vi säger en sak och menar en annan. Ironi och tvetydigheter går barn förbi.
Vid matbordet.
Jag frågar L-G om han vill ha mera korv.
- Tack, det är bra.
(Oj. Det lät vuxet. Tänk nu, pappan. Menar han att han vill ha mer eller inte?).
Jag provar igen.
- Är du mätt imagen eller ska jag lägga på fler korvsnuttar?
- Tack, det är bra.

- Där satt vi. Vi sjöng. Alla var glada.
Dagen efter L-G:s första riktiga Luciaframträdande var intåget på dagisgården extra förgyllt.
Han pekade i triumf.

- Sankta Lu...snigel

Effekten av utebliven vila på dagis känner alla småbarnsföräldrar till. Ett barn som somnar i fruktdisken och vid middagsbordet och som sen när det är dags för dygnets riktiga sömn plötsligt är klarvaken. Häromkvällen flyttades LG:s insomningstillfälle från halv åtta, åtta till halv elva. Timmarna där emellan finns inspelade på min mobiltelefon. Tänkte sätta mig och transkribera och föra in i ett arkiv. Misstänker att det skulle se ut ungefär såhär: Tystnad. Monolog om nyckelpigsungar. Tystnad. Monolog om en konstig traktor. En gäspande vuxenröst. Tystnad. En monolog med tillhörande ljudeffekter som illustrerar hur det lät när vi bakade chokladsnittar. Tystnad. Bank, bank, bank, bank! En sprucken vuxenröst som kommer med ett förslag om att det ska vara tyst och att monologerna därför bör uppehöra med omedelbar verkan. Tystnad. En kropp som snurrar runt. Tystnad. En kudde som kastas upp i luften och fångas med ett glatt: ja! Tystnad. En kudde som kastas upp i luften: Nej, miss! Tystnad. Monolog om att det snart är lördag.

En ny tidning riktad till pappor. Jaha. Vad kan det vara? Kanske spännande. Nu ska vi se.... Birro på omslaget.. Sex & Gravid? Håll igång sexlivet under graviditeten... Bläddrar... Pappaprylar... Bygg om huset... bilar... bilar...mode... bilar. Lite recept. Ok. Barnen då? Jo, där var en bild. Och där var det en intervju med ett livs levande barn...

Efter en kort besvikelse vid köksfönstret, då den av både mig och SMHI utlovade snön visade sig vara regn, fortsatte morgonbestyren. Frukostlek. Påklädning. Sista momentet tandborstning avbröts när L-G fick syn på sig själv i badrumsspegeln:
- Nämen, vad fin jag är!

En av mina absoluta favoritfilmer, But I'm a cheerleader, utspelas till största delen på den kursgård dit cheerleadern Megan skickas då hennes familj och pojkvän misstänker att hon är lesbisk. Verksamheten består i att grundligt träna bort homosexuella beteenden hos de unga kvinnorna och männen. De får lära sig att, könsvis separarerade förstås, dammsuga, städa, laga bilen och hugga ved. Examensprovet är att slutligen simulera ett heterosexuellt penetrerande samlag. Diplom, applåder och alla är nöjda och glada över att den syndiga sjukdomen är bortraderad.

Skruvat, komiskt och träffande. Tyvärr är verklighetens heteroskola så normaliserad att vi inte tänker på den, hur medvetna vi än tror oss vara. Som förskollärare ser jag exempel på den här heteroträningen varje dag. En treårig flicka som sitter och leker med en plasttelefon uppmuntras av personalen.
- Vad kul. Vem pratar du med?
När hon inte svarar själv fyller personalen i.
- Jaha, du ringer till din pojkvän.
Ett skratt och en klapp på huvudet. En pappa klär på sin son i tamburen, sonen pekar på en hylla tillhörande en kamrat.
- Tuva, säger pappan och får direkt vuxenheterospänningiluften-tonfallet, woho, du är lite intresserad av Tuva, tittar sig runt för att få bekräftelse av de andra vuxna i tamburen. Sonen fortsätter att peka och suga på sin napp.

Sverige behöver inga träningsläger. Varje spädbarn lär sig från dag ett att ett barn av det motsatta könet inte är en kompis.

Fredag kväll. Jag tolkar andetagen jag hör bredvid mig som tillhörande den djupa sorten. Börjar vrida på mig för att kliva upp och ut till vuxensysslor i köket. En röst från kudden.
- Just det. Jag skulle inte ha en jordgubbsdodis. Jag skulle ju ha en röd rejserbil. Du skulle ha en svart, pappa. Jag hade glömt det.

- Vad åt ni för mat på dagis idag?
- Maten var borta. Vi får äta imorron istället.

En tvåochetthalvtåring vrider och vänder på sitt nya BRIO-tåg, inköpt i och med ett nytt intresse inspirerat av de glimtar av Chuggington och Thomas-tåget han snappat upp.
- Pappa, det här är inget tåg. Hon har inga ögon.

De senaste dagarna har L-G gått fram till främlingar på tunnelbanan.
- Jag har fått ett syskon!
Den vanligaste reaktionen har varit att de, i alla fall de vuxna,  vänder sig till mig och gratulerar. Såklart. Jag som brukar finna mig i de flesta situationer L-G försätter mig i har blivit helt stum, nickat eller mumlat ett skamset: tack. Det jag borde svara är:ja, jag är jätteglad för att jag har ett barn vars fantasi verkar fungera som den ska.