Sociala föräldrar?
Mitt i knäcken
Konsekvensanalys
Tack och lov så har ju små barn ingen konsekvensanalys. Därför har de heller ingen anledning att låta bli att njuta av stunden här och nu. Hoppas vid jultomten och alla heliga andar att jag inte kommer att smitta av mig.
Vuxenmoral=dubbelmoral
Fick frågan om jag kommer att säga åt mitt barn att ha cykelhjälm samtidigt som jag själv struntar i det. Så skönt det var att ärligt kunna säga: nej, det kommer inte att hända. Hur ful jag än tycker att jag ser ut ska hjälmen på, varje gång.
Det är en läxa och visdom jag lärt av barn på de dagis jag jobbat på. Jag minns fortfarande de gånger då föräldrar skamset kommit på morgonen och frågat om vi pratat om något särskilt dagen innan. Vid middagsbordet hade de fått en rejäl avhyvling av sitt barn. Skadeglatt sade jag förstås att jag inte hade en aning. Självklart deltar jag i den här dubbelmoralen men jag tycker de där utskällningarna är lika underbara varje gång.
Varför äter ni döda djur? Varför får jag bara äta godis på lördagar när du snusar varje dag? Varför måste jag ha flytväst när de stora inte har det? Flyter barn sämre?
Ett halvtaskigt försök att övertyga sig själv
Ett barn är ett barn. Alla barn är olika. Alla människor är olika. Vi sa ju så.
Så strunt i att jämngamla Lisa redan kan gå, Pelle kan säga flera riktiga ord och Selma kan slå bakåtvolt och snurra på stortån, samtidigt. Vem bryr sig?
Summering
Nu har det snart gått åtta månader av Lill-Gulls och mitt gemensamma liv. Inga olyckor. Inga sjukdomar (förutom kolik då men det är glömt och undanträngt).
Kycklingpappan kan pusta ut och ladda upp inför krypsäsongen med elsladdar och tunga och vassa saker.
Tiden går så fort. I morrn är det Lucia. Med glögg och lussekatt. Och levande ljus...
Fanns det ölbackar på stenåldern?
Vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt hade klassen delats in i två grupper. En stor och en med de tre killarna.
Det var tidigt nittiotal och jag utbildade mig till förskollärare, nu skulle vi ha ett praktiskt moment, ett av få. Dagens uppgift var att byta blöja på en plastdocka. Hon som skulle instruera de manliga eleverna harklade sig och sänkte sitt tonläge. Sedan tog hon tag i dockans ben med ena handen, den andra ska ju ta tag i blöjan, och förklarade: tänk er att ni ska ta upp två starköl från en back.
Jag undrar fortfarande varför vi tre inte fick vara med i den stora gruppen. Vad jämförde de babyben med där? Eller så gjorde de såklart något helt annat, naturen har ju sett till att alla kvinnor har en inbyggd byta blöjor-gen som ploppar upp och instruerar när det är dags. Vad dum jag är.
Tänker mycket på det där nu. Förstagångsmammor förväntas, både medvetet och omedvetet, känna till allting. Förstagångspappor förväntas sköta videokameran, hålla sig i bakgrunden och tyst räkna dagarna innan det går att ha penetrationssex igen.
När vuxna lägger över sina värderingar på barn
Hörde en grej av en pappa som tangerade något vi varit med om. Personal på BVC eller liknande som kommenterar ens bebis vikt.
"Oj, vilken knubbis!".
Eller som i vårt fall; "Han kanske tröstäter?"
"Oj", säger jag. "Hur ska vi tänka här?". "Hur jobbar vi?", som Mia och Klara skulle uttrycka det. Ena stunden betonas vikten av fri amning och det propageras för att spädbarn ska få äta tills de inte är hungriga längre. Samtidigt ska det ändå kommenteras.
Tröstätning är för mig ett vuxenbegrepp och ska så förbli. Barn ska inte veta att det finns något som heter att tänka på vikten. Jag har under mitt jobb på förskola kommit i kontakt med treåriga tjejer som säger att de bantar för att de är för tjocka.
Jaha. Aj!
Jag trodde att det skulle vara ett större ögonblick, på nåt sätt. En tydligare milstolpe. Nu var det mer; jaha, då var de här då. Äntligen. Han som lidit så.
Vad ska man med tänder till i den där åldern? Maten kommer ju ner i magen ändå. Hugga föräldrarna i diverse kroppsdelar kan väl ändå inte vara det enda avsedda användningsområdet?
Förslag någon?
Förstår mig inte på alla män som väljer bort sina barn
Lill-Gull är med S. och hälsar på släkt, i Göteborg. Två dagar.
Två nätter utan bebis.
Ett konstigt ord och ett restaurangbesök
Snäll! Vadå snäll?
Jo, förklarade hon lite oroligt, han har inte gråtit.
Jag var tvungen att fråga om hon skulle sagt att han varit dum om han hade gråtit. Vet inte vad resultatet blev, egentligen. Mer än jag protesterade och det är ju oftast skönt. Har hört det där så många gånger och nu blev det för mycket. Kanske överreagerade jag. Eller?
En klyscha som faktiskt visat sig vara sann
Sjukt! Och så nära upplevelsen att färdas i tidskapsel jag kommer att komma.
Alla som säger att vi föräldrar ska passa på att njuta av den här tiden, snart kommer din bebis i målbrottet och ber dig köpa ut starkcider, har ju rätt. Visst. Men det är stressande, det där sättet att se på barn och tid. Att det går fort betyder ju inte att morgondagen och framtiden ihop med barnet är samre än gårdagen. Bara annorlunda. Jag kommer nog att uppskatta det där ciderpratet.
Föräldraskolan 1
"Är det inte jobbigt att tvingas lyssna på allt mammaprat?"
De här frågorna fick jag av personal på BVC, säkert i all välmening. Inte heller så konstigt. På de MVC/BVC-träffar jag varit på har jag nästan varenda gång varit ensam man. Det
förklarar lite av uppståndelsen och det typiska i att fokus lades på mig istället för på mammorna.
Kanske var det därför BVC kallade till speciell pappaträff. Kl 19.00 (pappor är ju inte hemma dagtid). Barn var inte välkomna (för att, ja..vadå?).
Det kom sex stycken. Jag vet inte exakt hur många som var kallade men det var i alla fall det femdubbla.
Jag hade innan bestämt mig för att lämna journalisthjärnan hemma, jag har en del fördomar mot aktiviteter riktade till bara män och hade hört talas om pappaträffar där de suttit och druckit folköl och ojat sig över att det dröjer så länge innan det går att ha samlag igen.
Nu skulle jag försöka vara blank.
Och det hjälpte. Visst, lite samlagsprat blev det och folkölen stod på bänken (vet inte om ledaren glömde att ställa fram eller om han bedömde att vi var tillräckligt lättpratade ändå) men jag fick också nya tankar och perspektiv.
Och det är ju aldrig farligt.
Kodak moment
Jag har haft svårt för den där hetsen, litat på att starka minnen spars ändå. Inuti.
Nu filmar och fotar jag så där lite lagom och när jag kommer ihåg det. För att det är roligt. Men jag är också övertygad om att om datorn skulle brinna upp och alla bilder försvinna så spelar det ingen roll.
Blicken då Lill-Gull nymatad och rödmosig ler mot mig igen efter att ha gråtit, så där vindögd som han är då han är lite trött, slår allt. Jag behöver inget mer. Nu klarar jag mig.
Vad händer om du gör mannen i den här texten till kvinna?
Tack, Kent!
Man i mitten av trettio.
Smårebellisk. Småbarnsförälder.
Ändå har jag aldrig fastnat. Med deras senaste skivsläpp har jag fått ytterligare en förklaring till varför, förutom att de är grabbiga, gnälliga och överskattade rent musikaliskt.
Alltså, de har en naken kvinna på omslaget.
Varför har de valt att ha henne där? Hur gick tankarna? Det gamla vanliga? "...det är en så fin bild", "...det är en konstnärlig tanke bakom".... yagedi, yagedi.
Sexism säljer.
Full koll
Det är som att han väntat med att ge sig iväg. Han står där på alla fyra och gungar med rumpan. Fram och tillbaka. Kanske väntar han för att slippa bli frustrerad. Sist han skulle försöka nå kära kanin som den vid tillfället överentusiastiska pappan placerat en decimeter framför honom kröp han några centimeter. Fast baklänges
Snälla biologism; gå och gräv ner dig i en grotta
Hade jag kunnat gråta hade jag storbölat minuterna efter att det här hände
Äsch, det är ju bara en färg
Jag ska inte skriva om uppdelningen i klädaffärerna, muren mellan det spetsrosa och det dinousariemilitärgröna. Om det sjuka i att samma människor som pratar om individens fria val samtidigt vill stänga in människor i en skitliten könsbur. Det har så många beskrivit innan mig. Vi vet. Här tänkte jag bara dela med mig av några tankar kring färgen rosa (som jag sätter på Lill-Gull ibland trots att det är så jobbigt att känna att folk tror att jag gör det för sakens skull, för att vara tvärtemot). Nästa gång någon kommer fram kanske jag svarar så här:
Vi vet inte vilken som är hans favoritfärg än, så vi testar alla.
Vi har märkt att folk behandlar honom mycket mjukare och kärleksfullare när de tror att han är en flicka, så därför använder vi rosa. Vi vill nämligen att folk ska vara gulliga mot honom.
Vi ärver nästan alla kläder av andra och det råkar mest vara tjejer.
Själva färgen rosa har ju inte gjort något ont. Det är en snygg färg. Ibland.
Start
Om det här. Sju månader av kolik, frustration och insikt i vad tortyrmetoden avbruten sömn egentligen innebär. Sju månader av misstag och insikt. Skräck och förälskelse.
Sju månader som kaffepappa.
