Jaha. Aj!

Jag trodde att det skulle vara ett större ögonblick, på nåt sätt. En tydligare milstolpe. Nu var det mer; jaha, då var de här då. Äntligen. Han som lidit så.
Vad ska man med tänder till i den där åldern? Maten kommer ju ner i magen ändå. Hugga föräldrarna i diverse kroppsdelar kan väl ändå inte vara det enda avsedda användningsområdet?
Förslag någon?


Kommentarer
Postat av: Sara

Men samma dag som Obama svor presidenteden långtbortistan vaknade jag upp efter en helvetes natt med gnäll och ångest, på uruselt humör. Den ackumulerade sömnbristen tog ut sin rätt. Ville skrika och slåss, men istället kom en ynklig tår. Plötsligt öppnar Lo munnen och jag ser hennes första tand och allt bara vänder. Tröttheten som bortblåst, skratt och hopp och lycka tar över. Världens larvigaste stoltaste mamma tycker att dagens stora händelser absolut kan mätas mot varandra. Så kan det oxå va. :)

2009-12-09 @ 19:56:59
Postat av: Kaffepappan

Fint beskrivet. Visst, själva åsynen av de två små risgrynen var stort, även för mig. Och de är trots allt gulligare än de är vassa.

2009-12-10 @ 16:24:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0