När vuxna lägger över sina värderingar på barn
Hörde en grej av en pappa som tangerade något vi varit med om. Personal på BVC eller liknande som kommenterar ens bebis vikt.
"Oj, vilken knubbis!".
Eller som i vårt fall; "Han kanske tröstäter?"
"Oj", säger jag. "Hur ska vi tänka här?". "Hur jobbar vi?", som Mia och Klara skulle uttrycka det. Ena stunden betonas vikten av fri amning och det propageras för att spädbarn ska få äta tills de inte är hungriga längre. Samtidigt ska det ändå kommenteras.
Tröstätning är för mig ett vuxenbegrepp och ska så förbli. Barn ska inte veta att det finns något som heter att tänka på vikten. Jag har under mitt jobb på förskola kommit i kontakt med treåriga tjejer som säger att de bantar för att de är för tjocka.
Usch va hemskt. Näe, barn ska inte ens snudda vid någon som helst destruktiv vikttanke. Inte heller vuxna om jag kunde få önska stort...
Tyvärr har du rätt, jag tycker det är hemskt jobbigt nu när Siri är tre år och det skrockas så fort hon vill ha en kaka till eller dricker upp all varm choklad i ett svep. Och även med mat, äter hon "för mycket" kommenteras det, äter hon "för lite" kommenteras det också. Värst är det när hon frågar någon viskande om hon får ta en till kaka, troligen för att hon fattar att hon inte borde, och så säger den personen skithögt "haha, jaså du vill ha en kaka till, klart du ska få, höhöhö" och så skrattar alla. Usch!
Trevlig blogg iaf!
