k a f f e p a p p a n

-Jag älskar vinntisch, sa Maud Olofsson i en teveintervju. Och vips så var second hand både trendigt och folkligt. Bryr vi oss; vi som alltid handlat begagnat (om vi kallar det så kanske trendstämpeln flagnar så småningom) för att det är billigare och mer miljövänligt? Nej, antagligen inte. I mina kretsar är det vardag att köpa second hand, ärva och byta. En del av det stora kretsloppstänket. Inte för att det är trendigt utan för att det är smart. Igår fick jag en fullproppad kasse med kläder till L-G (tack L,J, Irma och Vira!). Underbart. Förutom den ekonomiska aspekten så är ju kläderna redan mjuka och ingosade.

Så hände det då. Lill-Gull var ute på en arla morgontur. Underlaget (sängen)tog slut men han fortsatte krypa ut i luften, som en scen ur Tom och Jerry. Gråt. Panik. Sjukvårdsupplysningen. L-G klarade sig, till synes, utan trauman. Värre var det för oss.

Sedan jag skrev sist har L-G knäckt krypkoden så nu har samvaron bytt karaktär. Helt plötsligt måste vi vuxna springa och kasta oss på vägguttaget (jo, vi har satt i såna där pluppar men i alla fall) för att hinna före. Och trösta på ett helt nytt sätt. Att hasa sig upp till stående och sedan slänga sig handlöst i golvet ger en annan sorts tårar än att tappa en gosemask. Eller är det samma? Hjälp? Tänk om jag tröstar på fel sätt, och tänk om....?

Landet är bra för barn. Staden dålig. I den retrotrend som råder är det lantbruksdjur, traktorer och hagar på allt från pekböcker till pyjamasar. Aldrig har jag sett höghus, rondeller eller korvmojsduvor. Jag antar att det är min egen generation, 70-talisterna, som ligger bakom. Vi som sitter i innerstadsateljéer och designar drömmen om den gröna våg vi aldrig kommer att medverka i. Landsbygdsromantiken har blivit som plåster för stressade lattemagar med dåligt samvete för buller och avgaser. Men vore det inte bättre för barn att lära sig känna igen och kunna namnen på saker i närmiljön där de faktiskt lever?

Det är ju självklart att alla barn är olika individer, men bebisar? Lill-Gull har börjat med små egenheter som jag fascineras över. När han sitter på golvet, vilket han gör ganska ofta nuförtiden, böjer han alltid ner tårna på högerfot. Ingen av hans föräldrar gör så, så han har varken sett oss göra det eller med sig från generna. Och när han ska ta upp en kloss från sin lilla klosslåda så väljer han alltid en av de blåa först. Varenda gång! Det stämmer faktiskt så obehagligt väl att jag funderar på att börja satsa pengar på det.

Jag hade nog inte trott att frågan skulle komma, i alla fall inte från någon i min egen ålder. Men det gjorde den. S, min sambo, fick den häromdagen. Som en påminnelse om att vi inte ska ta jämställdhet för given.

Idag när Lill-Gull och jag satt på hans lekmatta observerade jag ett nytt beteende. Eller nytt och nytt. Han fortsätter att leva sitt liv så; sekund för sekund. När han skakat klart skallran slängde han den över axeln och vände bort huvudet.När skallran landade vred han tillbaka för att undersöka vad det där nya spännande ljudet kom ifrån.