k a f f e p a p p a n

-Nej, ärtorna ska i munnen.  Så här.
(Jag visar).
L-G tittar på mig, busigheten verkar bortblåst. Han petar sakta in ärtorna i munnen, en i taget, koncentrerat. Den fjärde flyger högt över köksbordet och landar någonstans i hallen. Vi upprepar samma procedur igen. L-G är lika koncentrerad fyra ärtor till, fortfarande till synes utan busintentioner. Nästa ärta får jag i ögat.

En av oss somnar ibland, mitt i det spännande, mitt i ett shoppingparadis.
Men den andre går vidare. Sätter sig på ett fik, beställer in festis med sugrör och en kaffe, såklart-vad trodde ni, och väntar på att den andre ska vakna. Det gör han. Och dricker sin festis. Och så småpratar vi och den ene har aldrig varit lyckligare.

Nu forsar orden genom vår vardag. Jag har slutat att ropa hurra, försöker bara att vara naturlig och avspänd och prata med, så som jag alltid gjort.
- Lappil.
-Ja, det finns olika slags bilar. Som lastbil. Eller ambulans. Och så finns det  ju cyklar, som din trehjuling du vet. Och tunnelbanan.
- Lappil.
Vissa ord, som traktor och lastbil, misstänker jag har både en praktisk och symbolisk betydelse. Förutom  att de avser fordon  så verkar de kunna stå som symbol för något L-G gillar väldigt mycket. Det är i alla fall min gissning.
Sen har vi den andra kategorin ord, som blir vanligare och vanligare, där hans hjärna kopplar ett ord han hört till en sak han ser och instinktivt härmar. Ofta blir orden baklänges, som päärs - skräp. Vet att många barn också börjar med att skriva sina första ord, oftast sitt namn, baklänges.
Det finns nog inget mer fascinerande än barn och språk.

- Oj, det var en gullig flicka.
- Mmm.
- Hon ser trött ut.
- Ja, han brukar vakna rätt tidigt.
- Oj. Stackars mamman.

Hade lyckats få tag på en tvättid igår, inte det lättaste en lördag. Maskinerna klara, vi skulle nu bara ner och snabbt tömma och flytta över till torkskåp och tumlare. Maten puttrade på spisen. Vällingen färdigblandad.
Redan i trappuppgången märktes det att det var något skumt. Mansröster. Två stycken, dessutom. Jag och L-G brukar annars vara de enda av manligt kön i den här tvättstugan.
De var arga. Jag och L-G smög oss in, jag sa hej, hej och L-G vinkade lite förskräckt.
Männen som såg ut som att de närsomhelst skulle börja slåss på riktigt, tittade knappt på oss utan fortsatte bara skrika så att det bullrade i trapphuset.
När vi var klara vinkade L-G åt männens rödsprängda nackar.
Jag skakade och försökte hela kvällen förstå vad det kan ha handlat om. Hade den mindre tagit den störres tvättid? Hade någon glömt att tvätta bort tvättmedelssmulor från ovansidan av maskinerna?
Lite lättad var jag över att L-G inte frågade varför de var så arga. I alla fall inte så att jag förstod.

- Åh, va söt.
(Tar tag i barnvagnen och sticker in sitt huvud. När hon frågat efter namnet och rynkat på näsan åt mitt svar klappar hon L-G på kinden).
- Så söt som en flicka.
(Ner med huvudet igen, trycker nu L-G på magen).
- Jaha, du tycker om att springa och tävla?
- Ja, säger jag och biter ihop. Och sparka boll och dansa. Vi har precis dansat i flera timmar och måste sova nu, men ha en fortsatt trevlig helg.
Jag får ta i ordentligt för att få tillbaka greppet om handtaget.

Hoppas jag inte förlorat de nya läsare jag fått nu. Hörde av någon att om du inte uppdaterar din blogg minst två gånger per dag är du rökt. Det skulle göra mig kraftigt knaperstekt.
Och det är lite så det känns efter flera dagars feber. Men kan iallafall bjuda på veckans ord.
Ärtor. Bajs- hahaha. (Ja, det sista är ett eget ord och ska inte särsägas om jag förstått upphovsmannen rätt.)

Barn härmar oss vuxna. På gott och på mindre gott.
Jag älskar att vara trevlig mot folk och är alltid den artigaste i affärer och liknande. Nu har L-G anammat mitt sätt att gå över övergångsställen, när en bil saktar in och väntar in vårt barnvagnsekipage så håller jag upp min hand som ett tack och hej-jag ser dig-du ser väl oss? L-G vinkar glatt varje gång.
Häromdagen blev det lite annorlunda. När en bilist kom i full rulle och istället för att släppa fram oss burnoutade så att Wunderbaumen fladdrade i vindrutan, tog den gamle miljöaktivisten i mig överhanden och drog instinktivt upp ett ilsket men välförtjänt Fuck You-finger i luften.
Hjälp. Såg L-G? Kommer han nu att göra likadant vid nästa övergångsställe, även mot ansvarstagande icke-idioter?

En av de kallaste, blötaste och råaste novemberdagarna jag varit med om, i alla fall på väldigt länge. På väg genom snöslasket såg jag en kille, kanske tretton år, i shorts och långärmad T-shirt. Förvandlade första impulsen att säga något till att förbereda mig inför det som jag antar att hans föräldrar gick igenom på morgonen och som väntar mig bakom hörnet.
- Jaha, du vill ha shorts i fem minus och snö?
- Mmm. Och?
- Det får du inte.
- Varför inte?
- För att du inte får det. Du kommer att frysa.
- Och?
Nej, det går bort. Det här då?:
- Du har valt shorts. Coolt.
- Mmm.
- Du vet var långbrallorna ligger va, sen om du ångrar dig?
- Mmm.
Nja, vet inte. Om han sen faktiskt inte bryr sig om att det är kallt, om han istället bryr sig mer om vad kompisarna ska tycka, om rebelligheten, kicken av att våga eller vad det nu kan vara som driver någon till att sätta på sig shorts på vintern, och drar på sig kraftig lunginflammation- vad kommer jag att känna då?
Finns det någon mittenvariant?

Petter, rapparn. En fantastiskt gullig kille. Tyckte Lill-Babs (hon verkade faktiskt lite kär) i lördagens avsnitt av TV4:s "Så mycket bättre". Antagligen stack han ut från hennes bild av rappare, män och pappor.
Jag vet att jag redan skrivit om det här tidigare men det fascinerar mig hur få det är som verkar tänka på vilka olika krav vi ställer på manliga och kvinnliga föräldrar. Om en mamma pratar om sina barn och ringer hem för att kolla hur de mår är det ingen som blir imponerad och kär, det är så självklart. Det är normalt.
Jag är rädd för att den här synen inte bara härskar i Lill-Babs-land. Det är så många pappor som fortfarande ser det som att vi hjälper till med barnen och hemmet, att vi då blir duktiga och gulliga. Ska vi ha full rättvisa är det dags för den stora utmaningen; att vara förälder helhjärtat och självklart oavsett om det visas på teve eller om någon blir kär av det. Att vara tråkiga och normala, helt enkelt.

Idag var det de dödas dag. Vi firade detta genom att bara ha svart i kritburken.
Nej. Så var det inte. Däremot så utspelades ett rart skådespel vid det lilla IKEA-bordet. Varje gång L-G ritat med en krita la han tillbaka den i burken med en applåd. Till synes inte för att visa sig duktig för mig, vet inte ens om han visste att jag var i rummet. Han verkade bara tycka att han var grym på att lägga tillbaka kritor.

Barnfri (konstigt uttryck egentligen- vad är motsatsen till fri?).
Öl till maten. Låter barnstolen stå kvar på sin plats trots att den är tom.
Förra fredagen hade vi Tacomys, L-G och jag. Smular lite nachos över tallriken. Skålar i luften, som vi brukar göra med våra vattenglas.

En annan grej med vuxenspråk. Det som små barn och andra inte "lärt sig" är de grumliga omformuleringarna. Ni, vet de där små skiftningarna i ord som egentligen betyder något annat. En betydelse som den som pratar vill skydda åhöraren, eller sig själv, ifrån för att det är omoraliskt eller för jobbigt att hantera.
En gång var jag med om att det som inte får hända hände. En treåring dog. Hux flux och utan förvarning.
Det skulle berättas och förklaras för barnets kamrater på dagis. Svårt såklart. Men de vuxnas grumligheter gjorde antagligen inte saken lättare att förstå för barnen. Bland det första som sades var att barnet hade blivit sjuk och somnat in. Tänk er barnens tankar på kvällen när de själva skulle somna. Eller nästa gång de blev förkylda.
Några pratade om att den som dör kommer till himlen. Säga vad man vill om den teorin men eftersom vi har religionsfrihet i det här landet ska sådana kristna föreställningar inte läggas på barn, hur utbredda och etablerade de än är. Dessutom är det semantiskt förvirrande (som en lingvist skulle uttryckt det). När den förklaringen landade i barnens språkundersökande kunde det låta så här (ett barn som suttit tyst en stund och funderat):
- Men då vill inte jag gå ut idag. Tänk om dinosaurierna ramlar ner.

Det lilla morrljudet och peket på Bröderna Lejonhjärta-affischen var lätt, den grejade jag på en gång. Men när L-G under en av sina repetitioner av veckans ord TRAKTOR pekade på en bild på Barbamamma hängde jag inte med. Den var för tuff.