Respektlöshet
Vi spelar fyrhändigt, jag och L-G. Oftast på den stoora synthen i vardagsrummet. Mer sällan på LG:s egna, lilla blipp-blopp.
De två musikanterna har olika förhållningssätt till tekniken; knapparna, displayerna och rattarna. Den större kör på de inställningar och ljud han är van vid. Koncentrerar sig på melodier och ackord, kända barnsånger. Den mindre musikanten, den exprerimentelle avantgardisten, slänger sig på knapparna, bankar och vrider och får fram ljud och funktioner som den större inte trodde fanns. Vem lär vem?
Oslagbar leksak
Den här senaste vab-veckan har det inte blivit något bloggande. Men inomhuslek. L-G:s och min favorit, i timmar. Varsitt ark hushållspapper. Reglerna. Vi tittar på varandra. Kastar upp pappren, väntar på att de ska dala ner vid våra fötter. Tittar på arken. På varandra. Och så skrattar vi. Och så om igen.
Bacillterapi
Att komma in i ett rum med sjuka barn i är som att gå in i en bastu. Minus värmen och det behagliga. Plus ett rejält slag i ditt huvud som efter en stund känns som en bultbräda. En bubbla med tjock, trög dimma av förkylning. När du är inne kan det vara omöjligt att hitta ut igen.
Fredag
Sol på kontoret. Snart hämta på dagis för sista gången den här veckan. Förälder-barn-kvalitetstid. Tacomys. På spåret med Kristian och Fredrik. Tänk om jag börjar lära mig att njuta av livets mindre beståndsdelar. Kan det vara så enkelt?
Internkommunikation
Torkboll. Det är inte en ny uppfinning som du stoppar i en maskin i tvättstugan utan det som blir när du ger L-G en bit hushållspapper efter maten. En rutin som innehåller både lek och skapande av hygienvanor, efter att ha knölat den till en boll drar han några tag på händerna och över munnen. Det blir inte rent men det blir av.
Visdomsord
Vi byggde Duplo-torn. Högre och högre. Både jag och L-G drogs in i det och tornen blev snart lika höga som oss själva. Och så rasade de. Såklart. Hade vi trott något annat? Eller jag menar, hade jag trott något annat? L-G byggde nog bara torn.
Sedan skulle jag försöka förklara att det ligger i torns natur att rasa. Riktiga solida byggen ska vara låga med en bred, ordentlig grund. Då var L-G redan igång med nästa skyskrapa.
Sportlovskänsla
Pulkafärd till dagis idag. Passageraren satt andäktigt på sin yllefilt hela sträckan. Fascinerad. Fastfrusen.
Den lille stockholmaren
Det snackas om brallor och dojor nuförtiden när vi ska klä på oss. Efter en kort rannsakan hos mig själv fattade jag att det ju, såklart, beror på att hans föräldrar säger så. Och med ett släktträd som sex generationer bakåt, minst, består av 08-or; allt från kafébiträden i Hornstull till fiskförsäljare vid Kornhamnstorg vore det ju konstigt om han pratade skånska.
Ordlista v.6
Bom-bom- trumma
Morsli- motorcykel
Blom- brum
Jäli- Fjäril
Blublu- bulgur
Bimpa- blinka (mest om lampor, helst på sopbilar)
Tacomacka- tacomacka
Istället för ”ex” eller ”mamman till mitt barn” (ja, hon har ett namn)
Stjärnfamilj. Ett nytt politiskt korrekt begrepp som jag först inte gillade. Såg det som ett sätt för ”medvetna” heteroparfamiljer att krydda sin vardag på bekostnad av de som faktiskt vågar bryta kärnfamiljsnormen på riktigt. Lätt för den som inte har något att förlora.
Men det är ett ganska bra ord för att visa att familjen faktiskt inte behöver dö bara för att föräldrarna bestämmer sig för att separera, familjebildning kan ju se ut precis hur som helst.
Vill inte framhäva mig och S. som förebilder men jag är så jävla glad för att det faktiskt är självklart att vi hörs flera gånger om dagen, ses i princip varannan, och att vi fortsätter följas åt trots alla svårigheter. Såklart för att vi valt att skaffa barn ihop men också för att vi tycker så otroligt mycket om varandra och känner den andres fina och mindre fina sidor lika bra som våra egna. Det borde inte gå att hugga av det bandet.
Modernt
Som den uppkopplade förälder jag är förevigas L-G:s klättringar på livet här på sajberspejs istället för i en Mina första år-bok i papp. Så här kommer den. Första meningen med fler än tre ord: ”Sitta. Moa. Mamma. Bilen. Rumpan”.
Utveckling
Vi hade köpt med oss lite nya Duplobitar från seconhand-affären. De invigdes och presenterades för resten av lådan. Pappan gjorde mat. När jag gick in för att säga, som jag brukar, att "nu ska vi snart äta, hej då Lego" fick jag en blick jag inte kände igen. Tillbaka till soppan. Nästa gång jag kom in hade L-G bitarna i ett fast grepp. När jag satte mig på huk slängdes de i väggen och skriket av raseri som följde fick mig att vackla i tofflorna. Kraften bakom ljudet kom från ett nytt, okänt ställe. Jag var inte beredd. Underbart och skitläskigt.
Ibland önskar jag att min värld också var så liten (stor?)
Idag. På väg hem från dagis och affären såg vi, håll i er, sopbilen. Två blinkande flygplan högt uppe på himlen. Och en katt. Kan ni fatta?
Egen tid-zon
Går så smått och planerar vårens tvåårskalas. Känns ovant, konstigt. Jag har för länge sen bestämt mig för att inte gå igång på det där "oj, tiden går så snabbt när man har barn, bäst att ta vara på varje sekund", men det är svårt. Det går snabbt, liksom. Men det viktiga, som jag försöker tänka på när jag känner vinddraget från datumen som flyger förbi, är att det ju faktiskt inte går från bra till sämre utan från känt till okänt och annorlunda. Det är en viktig skillnad.
Valfrihet
En onsdag. Den femte för i år.
Halleluja! Jag har köpt Hello Kitty-plåster!
Rosa och hjärtan (eller tjärrtan som L-G säger) på varenda millimeter av förpackningen. Så klart. En markering nu igen? Mjäe, den här gången handlade det mest om att alternativet fick mig ännu mer illamående. Känner mig liksom mer bekväm med att en katt har ögon och mun än att en bil har det.
Ordlista v.5
Mola Mipp- Molly Mus
Tupp- buss
Mimma- simma
Umpa- apa
Hej dåTitty- Hello Kitty
Låppil- sopbil
Tomm- boll
Stamp-Stamp – elefant
Munt- mjölk
