k a f f e p a p p a n

Tänk dig att du precis, för första gången i ditt liv, får bevittna konståkning på teve och att du smittas så mycket av stämningen att du improviserar ihop några nummer på stående fot, där i vardagsrummet.
Och tänk dig att få stå bredvid och se på när det händer.

- Nappt, sa han och sprang vidare i sina cirklar och blandade småhopp. Nä, det gick inte särskilt snabbt. Jag har sett många springa snabbare men jag har aldrig sett någon ha roligare under tiden.

Varför är det så j…a svårt för oss vuxna att uppmuntra just det– glädjen och lusten att röra på sig- istället för prestationen?  Att säga: ”va kul det ser ut att springa, jag tror jag blir sugen själv” istället för ”oj, va snabbt du springer, snabbast i världen”.  Så värderar vi ju vanligtvis inte vår egen löpning, ifall vi inte är elitlöpare och det har ingen av de jag hört säga så varit.

”Jag sprang så snabbt i lördags att jag varvade tre orienterare och en cyklist” ger direkt signalen av skam och smärta och att det nog inte blir fler rundor i år. Jämför med: "Det var så otroligt skönt att bli påmind om min kropp, att bara få andas och sträcka ut igen efter alla timmar framför datorn”.

Jag var uppriktigt sagt nervös, har aldrig varit utan honom så länge. De första minuterna var vi också lite blyga för varann, mer som att det gått  två veckor än de fyra dygn jag låg isolerad i influensa.

L-G tittade mig djupt i ögonen samtidigt som han mofflade in majs och trädde olivringar på fingrarna.  Sa ett nytt ord jag inte kände igen, lät lite som att han skällde på mig.

Sen var allt som vanligt igen.

Tack och lov.

Allt förutom mitt hjärta som var en röd flammande boll. Och det trots att termometern gått ner igen från toppnoteringarna.

Julen är över. Granen slängd.
Barnen leker med sina julklappar.
För vissa handlar det om regelrätta berg, stora högar med leksaker och så många att de säkert inte har koll på hur många de är. För mig är berget inte ett bra berg.
Så här:
Bland det värsta jag vet, alla kategorier, är när vi vuxna dubbelbestraffar barn. Som när vi vänjer dem vid att få allt de pekar på och sen berättar för dem att de är bortskämda och inte tacksamma över sina gåvor. Det är vanligare än vad jag förut trott. Det verkar vara så svårt att låta bli för många vuxna, ofta tillhörande den äldre generationen. En present på födelsedag och jul blir lätt en när mormor och morfar kommer och hälsar på, när de varit ute och rest eller en när något annat barn fyller år. Som att barn skulle bli ledsna om de ser ett annat barn få utan att få själv. Och så kan det säkert vara MEN det är ju för att VI VUXNA skapat vanan. Det är vi som inte kan styra över våra behov av att känna oss goda och spegla oss i den förväntansfulla minen hos ett barn som ska till att öppna ett paket vi gett. Det handlar om oss. Det är inte en gen som gör barn bortskämda och otacksamma. Det är vi.