k a f f e p a p p a n

Efter en kort besvikelse vid köksfönstret, då den av både mig och SMHI utlovade snön visade sig vara regn, fortsatte morgonbestyren. Frukostlek. Påklädning. Sista momentet tandborstning avbröts när L-G fick syn på sig själv i badrumsspegeln:
- Nämen, vad fin jag är!

En av mina absoluta favoritfilmer, But I'm a cheerleader, utspelas till största delen på den kursgård dit cheerleadern Megan skickas då hennes familj och pojkvän misstänker att hon är lesbisk. Verksamheten består i att grundligt träna bort homosexuella beteenden hos de unga kvinnorna och männen. De får lära sig att, könsvis separarerade förstås, dammsuga, städa, laga bilen och hugga ved. Examensprovet är att slutligen simulera ett heterosexuellt penetrerande samlag. Diplom, applåder och alla är nöjda och glada över att den syndiga sjukdomen är bortraderad.

Skruvat, komiskt och träffande. Tyvärr är verklighetens heteroskola så normaliserad att vi inte tänker på den, hur medvetna vi än tror oss vara. Som förskollärare ser jag exempel på den här heteroträningen varje dag. En treårig flicka som sitter och leker med en plasttelefon uppmuntras av personalen.
- Vad kul. Vem pratar du med?
När hon inte svarar själv fyller personalen i.
- Jaha, du ringer till din pojkvän.
Ett skratt och en klapp på huvudet. En pappa klär på sin son i tamburen, sonen pekar på en hylla tillhörande en kamrat.
- Tuva, säger pappan och får direkt vuxenheterospänningiluften-tonfallet, woho, du är lite intresserad av Tuva, tittar sig runt för att få bekräftelse av de andra vuxna i tamburen. Sonen fortsätter att peka och suga på sin napp.

Sverige behöver inga träningsläger. Varje spädbarn lär sig från dag ett att ett barn av det motsatta könet inte är en kompis.

Fredag kväll. Jag tolkar andetagen jag hör bredvid mig som tillhörande den djupa sorten. Börjar vrida på mig för att kliva upp och ut till vuxensysslor i köket. En röst från kudden.
- Just det. Jag skulle inte ha en jordgubbsdodis. Jag skulle ju ha en röd rejserbil. Du skulle ha en svart, pappa. Jag hade glömt det.

- Vad åt ni för mat på dagis idag?
- Maten var borta. Vi får äta imorron istället.

En tvåochetthalvtåring vrider och vänder på sitt nya BRIO-tåg, inköpt i och med ett nytt intresse inspirerat av de glimtar av Chuggington och Thomas-tåget han snappat upp.
- Pappa, det här är inget tåg. Hon har inga ögon.

De senaste dagarna har L-G gått fram till främlingar på tunnelbanan.
- Jag har fått ett syskon!
Den vanligaste reaktionen har varit att de, i alla fall de vuxna,  vänder sig till mig och gratulerar. Såklart. Jag som brukar finna mig i de flesta situationer L-G försätter mig i har blivit helt stum, nickat eller mumlat ett skamset: tack. Det jag borde svara är:ja, jag är jätteglad för att jag har ett barn vars fantasi verkar fungera som den ska.

Skratt är antagligen bevisat bra för hälsan. Men innan du ger dig i ekonomisk slang med leg. coach så prova att hålla dig i närheten av valfritt barn i yngre dagisåldern. Smittorisken är stor. Inkubationstiden noll.Deras sätt att skratta igång sig själva genom upprepning borde motsvara en rejäl grundkurs.

När vi städade städskåpet häromdagen, en halv minut innan jag fick ett sy-skrin i huvudet, hittade L-G ett för honom okänt föremål. För mig var det en gammaldags mattpiska i rotting. För honom var det ett tennisrack som han genast plockade fram och svingade i luften.
En klump i magen gnisslade för alla de barn som genom åren associerat till helt andra aktiviteter.

- Hon kissar som pappa.
Så, då var genusteorin på plats. Nu behöver vi bara lite mer praktik.

Osynlig 1. Idag blev jag bortträngd i ICA-kön. Två gånger av två olika personer.
När jag gick därifrån och tänkte onda tankar om män födda på sent åttiotal/tidigt nittiotal (söndercurlade egoister som tror att empati är en motorcykel) mötte jag plötsligt en hund i gångtunneln. En stor förortshund. Den hoppade upp och nafsade mig i armbågen. Killen som hade hunden kallade till sig den och gav den en utskällning. Mig tittade han inte på. Frågade inte hur det gick med mig. Osynlig 2.

L-G får bli vad han vill i världen, nästan, bara hans hjärta kan lagra den empatiska förmåga och det intresse för andra varelser han visar nu. Och att han inte hamnar i sammanhang där det tränas bort.

Du drar med trasan över måndagsdammiga möbler. Tappar trasan. Böjer dig ner och tar upp den. Bredvid dig sitter en meterhög människa och bygger Lego. Näsan är kladdig och gul. Trasan åker dit som en magnet.
1. Du stoppade en bakteriehärd i tid. Smuts som smuts.
X. Var trasan ren?
2. Dumt gjort. Möbler och människor är olika och kräver olika slags respekt.

Den där höstluften ni vet, den som jag skulle ta patent på och lansera som komplement till nybilsdoft och mäklarnas sprayflaskor med nybakta bullar.
Nyfallna äpplen på marken. Jag och L-G är ute på promenad. En ung kvinna cyklar förbi med mp3-spelare. Ingen hjälm.
L-G pekar:
- Va bra, hon ska cykla hem och hämta sin hjäml (ja, det är så han uttalar det).
Jag hoppas att hon hade låg volym i lurarna.

Tvåochetthalvtåringen står och bygger Duplo vid sitt nya bord. Pratar för sig själv.
- Otör. Otör. Som otur fast otör.

Språkteoretikern i mig fick ingen semester i år. Ett gravt fall av grammatikalisering måste redas ut.
Sk semanstisk blekning florerar friskt, i mitt eget vardagsrum. Språkförstöraren är till råga på allt mig mycket närstående. Jag får stöd av Wikipedia:

"Grammatikalisering är en process då lexikala morfem, genom pragmatisk användning gradvis börjar uppfattas och behandlas som grammatiska morfem. Fyra kännetecken på att en grammatiseringsprocess har ägt rum:
Semanstisk blekning. Ökad frekvens. Ökad bundenhet. Fonetisk nötning. Grammatikaliseringsprocessen är diakron och ser ungefär likadan ut i alla språk men når olika långt och kan ta olika lång tid."

-Gonatt Grålle.
Den röda plasttraktorn får en puss av en tvååring i pyjamas. Traktorn har just blivit nerbäddad och fått en saga läst för sig. Tidigare under dagen har den fått smaka majs och lekt med Duplo och gosedjur.

För drygt ett halvår sedan, i samband med L-G:s första språkliga explosion, var jag lite fundersam kring hans stora fordonsintresse. Inte så att jag på något sätt motarbetade det eller förbjöd traktorer (iofs är det in-stopp nu när högen börjar anta gigantiska proportioner). Jag ville bara bidra med andra intryck och eventuella intressen eftersom fordonsexponeringen ju kommer i alla fall. Den är ju så att säga oundviklig för små killar, pga dagis, släkt, reklam och sånt.

Nu när jag insett vad han faktiskt leker med sin fordonspark är jag mycket lugnare. Ännu en gång hade jag gått i den enkla vuxenfällan. Glömt att barn inte är lika låsta och fast i konventioner och föreställningar som vi.

En förälder och en tvååring kämpar med att få såpbubblorna att bli mer än ett sorgset stänk. Det är sol. Tvååringen ger upp.
- Nej. jag kan inte.
- Du kan.
Tvååringen provar igen. Samma misslyckande.
- Titta, det kom en liten bubbla, säger föräldern uppmuntrande.

Den här lilla historien är påhittad. Verklighetens variant hade samma händelseförlopp och samma dialog men rollerna var ombytta.

Att fråga en tvååring något är ju lite som att stoppa in en femkrona i en automat. Det kan komma ut i princip vad som helst.
Igår frågade jag L-G vad de gjort på dagis.
Han varade blixtsnabbt: Mamma Mia och Pappa Pia.

Vet inte hur många hundratals ord som flyger genom LG:s hjärna nu. Men de är många. Alla har sin funktion om det så bara är för att bli testade en stund och sen bortglömda. Andra används flera gånger om dagen, och nu även ibland i drömmande tillstånd på natten. Alla ord har sin plats.
Men det finns ett ord jag gärna skulle radera från den lilla hårddisken.
Min.
Scenario: Två barn sitter och leker med ett berg av leksaker runt sig, allt är frid och fröjd. Det ena barnet gör ett brumljud för att understryka traktorns framfart över mattan. Sticker plötsligt in ett Min mellan brummandena. Barn nummer två tittar upp från sin lika rofyllda lek. Barn nummer ett tar ett krampaktigt tag om traktorn och så vet vi alla vad som händer. Pang. Bom och gråt.
Från ett vuxenperspektiv ser det här lika märkligt ut varje gång. Hallå? Var är konsekvensanalysen? Hade du skippat det där ordet hade du ju fått fortsatt ha traktorn tills du tröttnade på den.
Märkliga varelser vi är, vi mänskobarn.

Jag håller som bäst på med att förbereda mig inför den annalkande föräldrautfrågingen. Ni vet. Varför är himlen blå? Vad gör man när man dör? Varför finns bajs? Tror att jag har svar på det mesta. Den här grejar jag inte, dock. Varför har vi naglar?

Vi vet nu att det är bättre att få ett barn att sluta skrika, om det nu är målet, genom att säga att vi skriker ute, eller de stora bokstäverna använder vi ute, de små inne. Eller nåt annat pedagogiskt. Fint så. Men är det inte så att många föräldrar tillrättavisar barnen även ute? Det är ialla fall min erfarenhet. När det är andra vuxna, okända människor i närheten, skruvar föräldern på sig och visar att det inte är okej att skrika och påkalla uppmärksamheten. Föräldern skäms för att de andra vuxna tycker att barnet är jobbigt och då känner sig föräldern som en dålig uppfostrare. Helt förståeligt och svårt att undvika.
Men var ska barnen undersöka och  prova sina röster?