k a f f e p a p p a n

En resa till IKEA. Ca fyra byten, sammanlagt en och en halv timmes buss. Mycket för en elvamånaders. Dock trivs han utmärkt. Inte undra på det med den uppmärksamhet han får. Han fyrar av tandköttsleendet som att han sköt för medalj i skídskytte-VM. Han har satt det i system, den unge mannen. Så fort han får ögonkontakt med en främling så skjuter han. De flesta kan inte värja sig.
Det är ett underbart rollspel. Tyvärr så kommer han snart inse att det är lönlöst att le mot män eftersom han då nästan aldrig får respons. En tonårskille som stod bredvid, mp3-lurad, log efter en lång stund och vinkade ytterst diskret med handen. Efter att först ha kollat så att ingen skulle se.

Mjölksyra. Kramp i vaderna. Musarm överallt. Marathon? Nej, har bara varit ute och kört barnvagn i "DET FINA VÅRVÄDRET". Jag kallar det regn, slask och vattenplaning. Tänker på alla stackars höftkulor och lårbenshalsar som slirar och knäcks. Skickar också sympatier till den förälder jag såg idag som släpade en liten trendig barnvagn med kundvagnshjul anpassade för polerade shoppingcentergolv. I en snödriva.

Jag vill inte. Jag ska inte. Men det är så lätt. L-G har ju visat sig vara en musikälskare, med eller utan påverkan från oss, och börjar dansa och sjunga med så fort han hör musik - ibland räcker det faktiskt med att någon, i en mening, nämner ordet dansa så kör han igång. Charmigt, tycker alla och ger honom uppmärksamhet för det.
Problem: hur kan jag veta om han börjar göra såhär för att han vet att han kan få vuxna att börja skratta och gulla med honom? Tänk om jag också börjar sätta på musik för att få honom att börja dansa? Som att jag vill visa upp honom. Supervanligt och jag har stört mig på det hos andra; hur de lär sitt barn fula/roliga ord att säga på beställning, eller att göra high five. Överdriver jag? Borde jag slappna av och sänka kraven? Hjälp!

"Varför heter det egentligen så?" "Borde det inte heta...?"
Att gräva ner sig i undringar om det svenska språkbruket kan vara roligt men är sällan särskilt konstruktivt. Ofta är det bara som det är, utan förklaring. Men en sak kan jag inte sluta grunna på. Varför kallar vi ett "pappigt" eller "mammigt" barn för pappa/mammagris? Varför just gris och inte känguru? Är inte grisen utsliten som metafor för mänskliga fenomen? Låt grisar vara grisar och barn barn.

Kåvepenin. När vi jag hämtade ut flaskan på Apoteket, eller jag menar apoteket Hjärtat, skickades jag långt, långt tillbaka i tiden. Det sägs ju att smakminnet är ett av de allra starkaste vi har. För mig räckte det med att se flaskan så bommade svalget igen i panik. - Det smakar riktigt illa, sa läkaren. Och det gör det; trots tillsatt smak av "frukt". Men hur kan L-G tycka att det är äckligt, vilket han gör, när han inte borde ha så mycket att jämföra med? Hans smaklökar har ju inte påverkats av press från klasskamrater och vuxna och borde vara lätta att lura. Men icke. Nu äter han allt vi stoppar i honom. Utom dill och Kåvepenin.

Nej, har inga fyndiga betraktelser eller tänkvärda insikter att bjuda på idag. Bara svett, slask och en så stark kärlek att jag inte vet var jag ska förvara den. Hjärtat är för litet.