k a f f e p a p p a n

Att fråga en tvååring något är ju lite som att stoppa in en femkrona i en automat. Det kan komma ut i princip vad som helst.
Igår frågade jag L-G vad de gjort på dagis.
Han varade blixtsnabbt: Mamma Mia och Pappa Pia.

Vet inte hur många hundratals ord som flyger genom LG:s hjärna nu. Men de är många. Alla har sin funktion om det så bara är för att bli testade en stund och sen bortglömda. Andra används flera gånger om dagen, och nu även ibland i drömmande tillstånd på natten. Alla ord har sin plats.
Men det finns ett ord jag gärna skulle radera från den lilla hårddisken.
Min.
Scenario: Två barn sitter och leker med ett berg av leksaker runt sig, allt är frid och fröjd. Det ena barnet gör ett brumljud för att understryka traktorns framfart över mattan. Sticker plötsligt in ett Min mellan brummandena. Barn nummer två tittar upp från sin lika rofyllda lek. Barn nummer ett tar ett krampaktigt tag om traktorn och så vet vi alla vad som händer. Pang. Bom och gråt.
Från ett vuxenperspektiv ser det här lika märkligt ut varje gång. Hallå? Var är konsekvensanalysen? Hade du skippat det där ordet hade du ju fått fortsatt ha traktorn tills du tröttnade på den.
Märkliga varelser vi är, vi mänskobarn.

Jag håller som bäst på med att förbereda mig inför den annalkande föräldrautfrågingen. Ni vet. Varför är himlen blå? Vad gör man när man dör? Varför finns bajs? Tror att jag har svar på det mesta. Den här grejar jag inte, dock. Varför har vi naglar?