k a f f e p a p p a n

- Varför måste man finnas pappa?
Jag har de sista månaderna försökt svara på vad rymden är gjord av, om hundar gråter och om bajs bajsar. Den här gick jag bet på. Så klart. Vissa frågor har inget svar. Ska inte heller ha ett svar.

Det får också bli mitt sista inlägg här på bloggen. Vemodigt såklart. Men också helt i sin ordning. En följd av att de naturliga bloggtillfällena i form av vila på dagen och vuxentid kl sju på kvällen nu är borta. Att också vara förälder i sajberrymden går inte längre att kombinera med att vara det i verkliga livet.
Allt gott till er.
Vi hörs och ses.

En eldsjäl till vuxen driver ett litet ställe i Bagis. En liten bit av hörnet på en innergård där det kryllar av olika slags trampfordon. Gamla skolans trehjulingar, trambilar och månbilar som jag minns från min egen dagistid. Fint initiativ. Och namnet säger allt.
Idag blev jag övertalad att gå dit, ännu en gång. L-G hittade efter en stund ett fordon som jag kunde åka på. Jag har hittills hållt mig i bakgunden. Mina ben har växt sedan jag sist fräste runt på en trambil. Den här sparkscykeln var hög och framförallt lång. En träplatta med rejält med plats för en treåring och en trettionioåring. Det var en fantastisk känsla att få åka runt. Vi njöt. L-G var konduktör, lokförare och högtalarutropare i ett.  När vi rundade grandungen för fjärde gången: "Nästa, stora vida världen!". Och när mina ben hade gett efter en sådär tjugofem varv: "Snipp, snapp, snut, så var vägen slut".

- Hur gjorde dom mig?
- Oj. Vilka då, menar du?
- Ja, dom som jobbar med mig.

Hej alla eventuella läsare. Nu kommer jag att börja blogga igen. Om än sporadiskt. Tack för ert stöd och för att ni hittat hit. Allt gott /F

Tidigt i morse, 04.26, gick det att läsa i FNs konvention om barns rättigheter: "Alla barn har lika värde..."

- Döden, döden.
Enligt myten öppnade den åldrande Astrid Lindgren telefonsamtalen med sin syster med samma mantra varje gång. För att ha det avklarat. För att sedan kunna prata om andra saker.
Ett liknande strategi använder sig L-G av nuförtiden om någon frågar honom vad han vill göra.
- Jag vill leka med bilarna.
Ibland gör han också just det, tar en bil och går iväg och sätter sig och brummar. Andra gånger släpper han bilen halvvägs och tar upp ett djur eller ett låtsaslivsmedel.
Som att han insett vad som förväntas av en liten kille.

När jag senast jobbade på dagis betydde fredagsdisco kex och en bränd cd med ”Cara Mia”. Bara den. Tio gånger efter varandra. På repeat. Sockerrus och succé tills delar av personalen hotade med facket och arbetsmiljödomstol.

 

Fanns skivan Absolut Barnkalas skulle Nanne Grönvalls ”Kom och håll om mig” ligga som spår två, efter den redan nämnda givna öppningen.  Glad och rytmisk musik, skulle det stå i köpanvisningarna, gärna med ett klart och tydligt budskap. Och tydligare än så här kan det knappast bli: ”Att vår värld behöver ha mera kärlek varje dag, det vet både jag och du, låt oss börja här och nu”.

 

Efter lördagens melodidelfestival bröstade sig Björn Ranelid med hjälp av körsångerskor/danserskor och upphovsmannen bakom ”Zlatanlåten”, en annan barnplågare, definitivt in. ”KÄRLEKEN, VILKEN KRAFT. Kärleken, detta under, detta mirakel… och är mäktigare än allting annat på denna jord.”

 

Trodde aldrig att jag skulle sitta och reda ut vad kärlek egentligen betyder. Jag var övertygad om att kärleksbudskapet är det mest otolkningsbara vi har.  Kärlek är bra. Ett mirakel som kan rädda världen, visst. Om det är den kärlek som betyder respekt för och medkänsla med andra levande varelser.  Inte som förtäckta fortplantningshyllningar: ”Så håll om mig. Släpp inte taget om mig. Är som förhäxad av dig. Och jag vill ha dig.Kom och håll om mig nu. Ja kom närmare ett slag. Hör du mina andetag? Blodet rusar vilt och hett. Ja på många skilda sätt. Pulsen slår, jag ser din blick. Åhh, jag är i ett hjälplöst skick. Jag kan bli räddad först om du ger mun-mot-mun-metoden nu”.

 

Det är för mig en annan kärlek. Det är den erövrande vuxenkärleken. När Björn ranelid manar iväg sina kärlekspilar och beskriver kärleken som världens första och största atombomb vill jag inte vara med. ” Nu kommer kärleken, nu kommer armén, nu kommer soldaterna. HERREGUD…. Mirakel… Om kvinnan säger nej…till mannens säd i 60 år… så dör mänskligheten ut.”

 

Det är omöjligen respekt och medkänsla.

Det är sexistisk heteropropaganda.

Inte min kärlek.

P.S. Jag gillar Nanne Grönvall och har, dock något förvirrade, sympatier för BR.

- PPPPfff. PPpff. Så, nu är jag färdig. Jag har bajsat på dig. Jag är en liten hundvalp,  pappa.
- Mmm. Vi ska sova nu. Hundvalpar också.
- Var bor bilarna. Sover de i vardagsrummet?

Hej alla nya och gamla bloggläsare. Kul att ni hittat hit.
Jag är sjukskriven och kommer inte att blogga på ett tag. Återkommer när jag mår bättre.
När ni ändå är här kan ni ju gå igenom de gamla inläggen, från 2009 och framåt, finns en massa intressant. 
God läsning!
/F

Det finns ingen ände på galenskaperna vi nutidsmänniskor hittar på och sen skyller på stenåldern. En grumlig tidsepok som inte kan försvara sig och som vi därför kan fylla med vad vi vill, utifrån egna värderingar och intressen . Professor Annika Dahlström är med sin statsfinansierade propaganda, eller jag menar forskning, mästare på det här. Tack och lov har hennes uttalanden om att män kan vara farliga för sina barn och att vi inte har hjärnor och fingertoppskänslighet, och allt vad det nu är, äntligen skapat en debatt. Professorn har hoppat av ett av sina uppdrag men fortsätter med sin "forskning". Till Aftonbladet säger hon i veckan att hon står fast vid sina åsikter om vem som bör ta hand om våra minsta: "Under barnets första år är det mamman, helt enkelt för att hon är bäst lämpad ur ett biologiskt perspektiv. Men tyvärr är det så i dagens samhälle att man inte får tala om att det faktiskt finns skillnader mellan könen. "

Jag tror att det är det stenåldern ville med det där telefonsamtalet. Hallå! Vad bråkar ni om egentligen? Jag skulle hållt med. Det är klart att det finns biologiska skillnader. Och skillnader överhuvudtaget. Jag har aldrig träffat en feminist som säger att det inte finns skillnader. Alla föräldrar är tillexempel inte likadana. Vissa mammor gillar Per Gessle. Andra punk. Några mammor är skitdåliga föräldrar och inte alls lämpliga att ta hand om barn. Vissa pappor gör jättegod gröt. Andra vill mest kolla på fotboll.

 

Imorgon när jag hämtar L-G på dagis kommer vi att ha varit ifrån varandra i nästan fyra dygn. Den längsta sammanhängande perioden någonsin. Förstår inte hur jag ska klara det. Och förstår inte föräldrar som talar så varmt om varannan vecka-principen. Vad gör de av sin längtan?

Trots mitt lingvistiska intresse har jag inte varit så fascinerad av felsägningar och sånt. Kan dock inte motstå att återberätta denna.  L-G:s nya favoritlåt. The Ramones. Hey little girl, I wanna be your boyfriend.

Den svaga doften av blöt nattblöja. Händer som taktfast markerade en rytmfigur mot mina tinningar.  L-G satt på mitt huvud och drog hela julrepertoaren. Efter Prästens lilla kråka var jag klarvaken. Klockan var 05.22. God fortsättning!