k a f f e p a p p a n

Så där någon timme efter att jag lagt mig väcks jag nuförtiden nattligen av små fötter som kommer tassande. Nedanför min säng står en kille och väntar på pappahissen upp. Med packningen under armen; sin kudde och gosegrisen. En minut senare sover han. På min kudde.

 

 

Ibland är det omöjligt att komma på vad som ska lagas till middag och det blir samma gamla pasta eller wok som vanligt, om det inte är fredag och taco förstås. Sådana stunder är det tacksamt med tips utifrån. Som häromdagen i tamburen till dagis. Tack, Love.

En nygammal sovrutin. Efter välling och tandborstning (när vi leker att vi är Bella och Molly Mus går det finfint) gosar vi i sängen, läser bok och småpratar. L-G vill att jag ska berätta något. Ofta en anekdot från dagen som varit, gärna med ett buskisinslag.  Igen. Och igen. Hoppas att jag förvaltar det här förtroendet väl, vet att det har ett bäst-före-datum.

Våren är här, i alla fall lite grand. Solen. Vattkopporna är borta. Nu tar vi nya tag.

Efter en avslutad, trodde jag, vab-sväng satte jag mig ner med en kopp kaffe för att ta itu med jobb som samlats på hög. Då ringde telefonen. Dagis. Vattkoppor.
- Prick, prick, sa L-G när jag hämtade honom.