k a f f e p a p p a n

Vi var bortbjudna hos vänner som vi delade föräldragrupp med. Jämngamla barn. Brunch och nypolerad parkett. I samma sekund som jag satte tänderna i ett ruccolablad (senapskål) skymtade jag i ögonvrån en halvmetersgestalt som kom gående mot mig, saktade in, rundade hörnet och gick vidare mot balkongen.
Välbekant men ändå inte. Utseendet påminde om den bebis jag känt i ett år, men kropsshållningen, motoriken var ett stort barns.
Antagligen är de första riktiga stegen punkt 1 i föräldrabloggsmanualen men det kan inte hjälpas. Först nu fattar jag vad alla tjatat om. Den lilla fågelungen har lämnat boet. Hjälp!