k a f f e p a p p a n

En av mina absoluta favoritfilmer, But I'm a cheerleader, utspelas till största delen på den kursgård dit cheerleadern Megan skickas då hennes familj och pojkvän misstänker att hon är lesbisk. Verksamheten består i att grundligt träna bort homosexuella beteenden hos de unga kvinnorna och männen. De får lära sig att, könsvis separarerade förstås, dammsuga, städa, laga bilen och hugga ved. Examensprovet är att slutligen simulera ett heterosexuellt penetrerande samlag. Diplom, applåder och alla är nöjda och glada över att den syndiga sjukdomen är bortraderad.

Skruvat, komiskt och träffande. Tyvärr är verklighetens heteroskola så normaliserad att vi inte tänker på den, hur medvetna vi än tror oss vara. Som förskollärare ser jag exempel på den här heteroträningen varje dag. En treårig flicka som sitter och leker med en plasttelefon uppmuntras av personalen.
- Vad kul. Vem pratar du med?
När hon inte svarar själv fyller personalen i.
- Jaha, du ringer till din pojkvän.
Ett skratt och en klapp på huvudet. En pappa klär på sin son i tamburen, sonen pekar på en hylla tillhörande en kamrat.
- Tuva, säger pappan och får direkt vuxenheterospänningiluften-tonfallet, woho, du är lite intresserad av Tuva, tittar sig runt för att få bekräftelse av de andra vuxna i tamburen. Sonen fortsätter att peka och suga på sin napp.

Sverige behöver inga träningsläger. Varje spädbarn lär sig från dag ett att ett barn av det motsatta könet inte är en kompis.

Fredag kväll. Jag tolkar andetagen jag hör bredvid mig som tillhörande den djupa sorten. Börjar vrida på mig för att kliva upp och ut till vuxensysslor i köket. En röst från kudden.
- Just det. Jag skulle inte ha en jordgubbsdodis. Jag skulle ju ha en röd rejserbil. Du skulle ha en svart, pappa. Jag hade glömt det.