k a f f e p a p p a n

Innan jag blev med barn skrev jag mycket om barn, föräldraskap och jämställdhet. Jag skrev om den stenåldersdrypande SuperNannyismen som spridit sig som mögelsvamp i ett kylskåp. Om media som tvångsmatar oss med män som ”slåss för rätten till sina barn” och med åsikter som de som debattören och författaren Elise Claeson framförde i SVT:s Debatt i våras: ”Vi har fått en överdos jämställdhet som gjort oss förvirrade och det går ut över barnen”. Efter att ha varit förälder (jag tillhör de som anser att en pappa är exakt lika mycket förälder som en mamma – inte bara när det gäller att sparka boll och gå till Mc Donalds) i sju månader gör de här åsikterna mig inte längre uppretad och arg. De gräver sig in, längst in. Jag vill ställa mig i vägen, titta den med statliga medel finansierade forskaren Annika Dahlberg i ögonen och stå kvar, stilla och tyst. Hon som i P3-dokumentärserien Heliga Familjen sa att män inte kan ta hand om barn eftersom våra fingertoppar inte är lika känsliga som kvinnors. Att våra gener inte innehåller förmågan att känna empati. Jag skulle be om att få en enda fråga. Vad anser hon som forskare att vi ska göra under tiden mammorna tar hand om våra gemensamma barn. Vi manliga föräldrar som inte vill springa runt och jaga mammutar, vad ska vi göra?