Kamikaze baby och kycklingpappan

Sedan jag skrev sist har L-G knäckt krypkoden så nu har samvaron bytt karaktär. Helt plötsligt måste vi vuxna springa och kasta oss på vägguttaget (jo, vi har satt i såna där pluppar men i alla fall) för att hinna före. Och trösta på ett helt nytt sätt. Att hasa sig upp till stående och sedan slänga sig handlöst i golvet ger en annan sorts tårar än att tappa en gosemask. Eller är det samma? Hjälp? Tänk om jag tröstar på fel sätt, och tänk om....?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0