k a f f e p a p p a n

Idag var det de dödas dag. Vi firade detta genom att bara ha svart i kritburken.
Nej. Så var det inte. Däremot så utspelades ett rart skådespel vid det lilla IKEA-bordet. Varje gång L-G ritat med en krita la han tillbaka den i burken med en applåd. Till synes inte för att visa sig duktig för mig, vet inte ens om han visste att jag var i rummet. Han verkade bara tycka att han var grym på att lägga tillbaka kritor.

Barnfri (konstigt uttryck egentligen- vad är motsatsen till fri?).
Öl till maten. Låter barnstolen stå kvar på sin plats trots att den är tom.
Förra fredagen hade vi Tacomys, L-G och jag. Smular lite nachos över tallriken. Skålar i luften, som vi brukar göra med våra vattenglas.

En annan grej med vuxenspråk. Det som små barn och andra inte "lärt sig" är de grumliga omformuleringarna. Ni, vet de där små skiftningarna i ord som egentligen betyder något annat. En betydelse som den som pratar vill skydda åhöraren, eller sig själv, ifrån för att det är omoraliskt eller för jobbigt att hantera.
En gång var jag med om att det som inte får hända hände. En treåring dog. Hux flux och utan förvarning.
Det skulle berättas och förklaras för barnets kamrater på dagis. Svårt såklart. Men de vuxnas grumligheter gjorde antagligen inte saken lättare att förstå för barnen. Bland det första som sades var att barnet hade blivit sjuk och somnat in. Tänk er barnens tankar på kvällen när de själva skulle somna. Eller nästa gång de blev förkylda.
Några pratade om att den som dör kommer till himlen. Säga vad man vill om den teorin men eftersom vi har religionsfrihet i det här landet ska sådana kristna föreställningar inte läggas på barn, hur utbredda och etablerade de än är. Dessutom är det semantiskt förvirrande (som en lingvist skulle uttryckt det). När den förklaringen landade i barnens språkundersökande kunde det låta så här (ett barn som suttit tyst en stund och funderat):
- Men då vill inte jag gå ut idag. Tänk om dinosaurierna ramlar ner.

Det lilla morrljudet och peket på Bröderna Lejonhjärta-affischen var lätt, den grejade jag på en gång. Men när L-G under en av sina repetitioner av veckans ord TRAKTOR pekade på en bild på Barbamamma hängde jag inte med. Den var för tuff.

Det här med barn och vuxenspråk. Lingvister säger att föräldrar ska prata både barnsligt och vuxet med sina barn och det fattar jag vitsen med. Men ibland blir det dumt när vuxna försöker anpassa sitt språk. Som Pippi. För både mig och L-G betyder det Pippi Långstrump. Inte fågel. Och varför skulle vovve vara enklare för ett barn att säga än hund? Förr eller senare kommer de ställas inför det faktum att den där saken med fyra ben faktiskt inte heter vovve utan just hund. Då är det väl lika bra att lära sig det från början. Och kan de inte säga hund får de väl själva säga det som deras språkhjärna klarar av. Och jag som ska avkoda lätena klarar nog Hh hu lika bra som Vvv vo.

På väg hem från stan. Bakom staketet till ett dagis som vi passerar leker en stor grupp barn, kanske fem år gamla. Två pojkar har gått avsides och ligger i skuggan av en stor nyponbuske. På varandra. Rakt upp och ner. Ganska stilla, ibland rör de sig för att förstärka omslingringen. Jag antar att det är en slags rollek och stannar till för att se om jag kan förstå vad den går ut på. Barnet som ligger underst börjar se pressad ut och försöker komma loss. Barnet ovanför skrattar och ligger kvar. Efter några sekunder reser sig den undre och puttar bort sin kamrat.

-Okej, nu är det din tur att vara mamma.

Som den förskollärare jag är vet jag mycket väl att det heter förskola och inte dagis.

Solglasögon med uv-skydd. Hajdräkt och Bamses solkräm. Om en och en halv månad inskolning på dagis, jag menar förskolan.
Bebis- kom tillbaka!

Vi var bortbjudna hos vänner som vi delade föräldragrupp med. Jämngamla barn. Brunch och nypolerad parkett. I samma sekund som jag satte tänderna i ett ruccolablad (senapskål) skymtade jag i ögonvrån en halvmetersgestalt som kom gående mot mig, saktade in, rundade hörnet och gick vidare mot balkongen.
Välbekant men ändå inte. Utseendet påminde om den bebis jag känt i ett år, men kropsshållningen, motoriken var ett stort barns.
Antagligen är de första riktiga stegen punkt 1 i föräldrabloggsmanualen men det kan inte hjälpas. Först nu fattar jag vad alla tjatat om. Den lilla fågelungen har lämnat boet. Hjälp!

Förra hösten ville jag ha ett par röda jeans. Ett infall som växte till ett stort habegär, jag var bara tvungen att finkamma varenda klädaffär som säljer jeans. Det är många. Jag misslyckades överallt.
- Röda? Sa du röda? Nej, det var inne för några säsonger sedan minns jag, men nu, tyvärr...
Lärdom 1.Mäns färgskala innehåller inte rött.
Vi sitter och sorterar klädhögarna som anlände i samband med L-G:s ettårsdag, mycket somrigt och marinblått, det mesta helt okej, några plagg kände vi att vi ville byta. När det skar sig lite väl mycket i föräldrarnas genusmagar.
I affären, en känd svensk klädkedja, höll jag på att ramla baklänges ner för rulltrappan. Det har ju blivit värre! Nu när retrotrenden verkar lagt sig har ordningen återgått till det normala. Alltså. Rosa till höger och blått till vänster. En informationschef på ett annat stort företag förklarade en gång i en intervju tanken bakom det här helvetsgapet. Jo,sa hon, barn som har ett större syskon av det andra könet ska inte vilja ärva och då blir föräldrarna tvungna att köpa en ny uppsättning kläder. Vi är ett vinstdrivande företag, vi är inte ute efter att förändra världen, la hon till. Som att det skulle behövas.
Tillbaka till affären. Flickavdelningen går bort nuförtiden, tyvärr. Att klä L-G i spets och volanger, vilket i stort sett alla kläder har på flicksidan, är inte helt okontroversiellt och inget vi vill göra längre. Men vi vill inte heller att han bara ska ha militärgrönt, marinblått och en massa bilar och dinosaurier. Efter att ha letat i över tjugo minuter hittade jag till slut en grå tröja och ett par jeansfärgade pantalonger.
Lärdom 2. Pojkars färgskala innehåller inga starka eller "varma" färger.

En resa till IKEA. Ca fyra byten, sammanlagt en och en halv timmes buss. Mycket för en elvamånaders. Dock trivs han utmärkt. Inte undra på det med den uppmärksamhet han får. Han fyrar av tandköttsleendet som att han sköt för medalj i skídskytte-VM. Han har satt det i system, den unge mannen. Så fort han får ögonkontakt med en främling så skjuter han. De flesta kan inte värja sig.
Det är ett underbart rollspel. Tyvärr så kommer han snart inse att det är lönlöst att le mot män eftersom han då nästan aldrig får respons. En tonårskille som stod bredvid, mp3-lurad, log efter en lång stund och vinkade ytterst diskret med handen. Efter att först ha kollat så att ingen skulle se.

Mjölksyra. Kramp i vaderna. Musarm överallt. Marathon? Nej, har bara varit ute och kört barnvagn i "DET FINA VÅRVÄDRET". Jag kallar det regn, slask och vattenplaning. Tänker på alla stackars höftkulor och lårbenshalsar som slirar och knäcks. Skickar också sympatier till den förälder jag såg idag som släpade en liten trendig barnvagn med kundvagnshjul anpassade för polerade shoppingcentergolv. I en snödriva.

Jag vill inte. Jag ska inte. Men det är så lätt. L-G har ju visat sig vara en musikälskare, med eller utan påverkan från oss, och börjar dansa och sjunga med så fort han hör musik - ibland räcker det faktiskt med att någon, i en mening, nämner ordet dansa så kör han igång. Charmigt, tycker alla och ger honom uppmärksamhet för det.
Problem: hur kan jag veta om han börjar göra såhär för att han vet att han kan få vuxna att börja skratta och gulla med honom? Tänk om jag också börjar sätta på musik för att få honom att börja dansa? Som att jag vill visa upp honom. Supervanligt och jag har stört mig på det hos andra; hur de lär sitt barn fula/roliga ord att säga på beställning, eller att göra high five. Överdriver jag? Borde jag slappna av och sänka kraven? Hjälp!

"Varför heter det egentligen så?" "Borde det inte heta...?"
Att gräva ner sig i undringar om det svenska språkbruket kan vara roligt men är sällan särskilt konstruktivt. Ofta är det bara som det är, utan förklaring. Men en sak kan jag inte sluta grunna på. Varför kallar vi ett "pappigt" eller "mammigt" barn för pappa/mammagris? Varför just gris och inte känguru? Är inte grisen utsliten som metafor för mänskliga fenomen? Låt grisar vara grisar och barn barn.

Kåvepenin. När vi jag hämtade ut flaskan på Apoteket, eller jag menar apoteket Hjärtat, skickades jag långt, långt tillbaka i tiden. Det sägs ju att smakminnet är ett av de allra starkaste vi har. För mig räckte det med att se flaskan så bommade svalget igen i panik. - Det smakar riktigt illa, sa läkaren. Och det gör det; trots tillsatt smak av "frukt". Men hur kan L-G tycka att det är äckligt, vilket han gör, när han inte borde ha så mycket att jämföra med? Hans smaklökar har ju inte påverkats av press från klasskamrater och vuxna och borde vara lätta att lura. Men icke. Nu äter han allt vi stoppar i honom. Utom dill och Kåvepenin.

Nej, har inga fyndiga betraktelser eller tänkvärda insikter att bjuda på idag. Bara svett, slask och en så stark kärlek att jag inte vet var jag ska förvara den. Hjärtat är för litet.

Ända sedan L-G låg i magen har han haft musik runt sig. För att skoja, dansa och för att slappna av och somna. Den moderna kaffepappan har såklart gjort en playlist på Spotify för detta ändamål. En sov-så-gott-blandning. Första gången vi provade gick allt bra, L-G somnade redan under tredje låten. Snuttandes i bärselen. Jag hade vridit ner volymen och vi skumpade sakta runt i takt, som en tryckare på ett mellanstadiedisco. Plötsligt kommer Pernilla Wahlgren in och skriker så att våra små datorhögtalare skallrar, L-G tappar nappen och börjar gråta, jag skyndar mig fram till datorn för att sänka. Det går inte! Reklamen har sin egen förinställda volym som du som vanlig abonnent inte kan påverka. Såklart, kapitalismen har fått mig att tro att jag överlistat den genom att strunta i att köpa tillvalstjänsten där du slipper reklam och Pernilla Wahlgren mellan låtarna. Men vi har vaggats in i en falsk trygghet. Kapitalismen skrattar ofta sist. Och högt.

Har det lite för tufft i livet just nu för att orka skriva. Ni får hålla till godo med en bild. En hyllning till Ninen som antagligen känner sig lite åsidosatt nu när L-G fått så många nya gosedjur. Tack Ninen. Du är bäst!

Om jag skriver retro eller vintage på Blocket så kommer det upp hur mycket som helst. Speciellt barnkläder och barnvagnar. Begagnat och second hand verkar på väg bort från vårt kollektiva ordförråd. Men är det samma sak? Eller betyder vintage och retro att föremålet kommer från en annan tidsepok; att den är gammal? Kanske. Men var går då gränsen? Vår ärvda vagn från sent nittiotal - är den vintage? Skulle inte tro det. Den är inte brun eller i manchester. Ful helt enkelt.