k a f f e p a p p a n

Idag. På väg hem från dagis och affären såg vi, håll i er, sopbilen. Två blinkande flygplan högt uppe på himlen. Och en katt. Kan ni fatta?

Går så smått och planerar vårens tvåårskalas. Känns ovant, konstigt. Jag har för länge sen bestämt mig för att inte gå igång på det där "oj, tiden går så snabbt när man har barn, bäst att ta vara på varje sekund", men det är svårt. Det går snabbt, liksom. Men det viktiga, som jag försöker tänka på när jag känner vinddraget från datumen som flyger förbi, är att det ju faktiskt inte går från bra till sämre utan från känt till okänt och annorlunda. Det är en viktig skillnad.

En onsdag. Den femte för i år.

Halleluja! Jag har köpt Hello Kitty-plåster!

Rosa och hjärtan (eller tjärrtan som L-G säger) på varenda millimeter av förpackningen. Så klart. En markering nu igen? Mjäe, den här gången handlade det mest om att alternativet fick mig ännu mer illamående. Känner mig liksom mer bekväm med att en katt har ögon och mun än att en bil har det.

Mola Mipp- Molly Mus

Tupp- buss

Mimma- simma

Umpa- apa

Hej dåTitty- Hello Kitty

Låppil- sopbil

Tomm- boll

Stamp-Stamp – elefant

Munt- mjölk

Tänk dig att du precis, för första gången i ditt liv, får bevittna konståkning på teve och att du smittas så mycket av stämningen att du improviserar ihop några nummer på stående fot, där i vardagsrummet.
Och tänk dig att få stå bredvid och se på när det händer.

- Nappt, sa han och sprang vidare i sina cirklar och blandade småhopp. Nä, det gick inte särskilt snabbt. Jag har sett många springa snabbare men jag har aldrig sett någon ha roligare under tiden.

Varför är det så j…a svårt för oss vuxna att uppmuntra just det– glädjen och lusten att röra på sig- istället för prestationen?  Att säga: ”va kul det ser ut att springa, jag tror jag blir sugen själv” istället för ”oj, va snabbt du springer, snabbast i världen”.  Så värderar vi ju vanligtvis inte vår egen löpning, ifall vi inte är elitlöpare och det har ingen av de jag hört säga så varit.

”Jag sprang så snabbt i lördags att jag varvade tre orienterare och en cyklist” ger direkt signalen av skam och smärta och att det nog inte blir fler rundor i år. Jämför med: "Det var så otroligt skönt att bli påmind om min kropp, att bara få andas och sträcka ut igen efter alla timmar framför datorn”.

Jag var uppriktigt sagt nervös, har aldrig varit utan honom så länge. De första minuterna var vi också lite blyga för varann, mer som att det gått  två veckor än de fyra dygn jag låg isolerad i influensa.

L-G tittade mig djupt i ögonen samtidigt som han mofflade in majs och trädde olivringar på fingrarna.  Sa ett nytt ord jag inte kände igen, lät lite som att han skällde på mig.

Sen var allt som vanligt igen.

Tack och lov.

Allt förutom mitt hjärta som var en röd flammande boll. Och det trots att termometern gått ner igen från toppnoteringarna.

Julen är över. Granen slängd.
Barnen leker med sina julklappar.
För vissa handlar det om regelrätta berg, stora högar med leksaker och så många att de säkert inte har koll på hur många de är. För mig är berget inte ett bra berg.
Så här:
Bland det värsta jag vet, alla kategorier, är när vi vuxna dubbelbestraffar barn. Som när vi vänjer dem vid att få allt de pekar på och sen berättar för dem att de är bortskämda och inte tacksamma över sina gåvor. Det är vanligare än vad jag förut trott. Det verkar vara så svårt att låta bli för många vuxna, ofta tillhörande den äldre generationen. En present på födelsedag och jul blir lätt en när mormor och morfar kommer och hälsar på, när de varit ute och rest eller en när något annat barn fyller år. Som att barn skulle bli ledsna om de ser ett annat barn få utan att få själv. Och så kan det säkert vara MEN det är ju för att VI VUXNA skapat vanan. Det är vi som inte kan styra över våra behov av att känna oss goda och spegla oss i den förväntansfulla minen hos ett barn som ska till att öppna ett paket vi gett. Det handlar om oss. Det är inte en gen som gör barn bortskämda och otacksamma. Det är vi.

-Jag hörde att det var någon som kom och hälsade på på dagis idag? Var det tomten?
- Tompa

Vi har blivit grymma på att handla på Blocket, jag och L-G. Sist en vagn. Igår en Sacco-säck. Nostalgi för en sjuttiotalist. Gul. Det där speciella materialet som min barndoms drömmar var vävda av. Nej, precis. Jag fick aldrig någon när jag var liten. Nu står den, eller ligger eller vad nu en Sacco-säck gör, i hörnet av sovrummet och lyser inbjudande.

-Nej, ärtorna ska i munnen.  Så här.
(Jag visar).
L-G tittar på mig, busigheten verkar bortblåst. Han petar sakta in ärtorna i munnen, en i taget, koncentrerat. Den fjärde flyger högt över köksbordet och landar någonstans i hallen. Vi upprepar samma procedur igen. L-G är lika koncentrerad fyra ärtor till, fortfarande till synes utan busintentioner. Nästa ärta får jag i ögat.

En av oss somnar ibland, mitt i det spännande, mitt i ett shoppingparadis.
Men den andre går vidare. Sätter sig på ett fik, beställer in festis med sugrör och en kaffe, såklart-vad trodde ni, och väntar på att den andre ska vakna. Det gör han. Och dricker sin festis. Och så småpratar vi och den ene har aldrig varit lyckligare.

Nu forsar orden genom vår vardag. Jag har slutat att ropa hurra, försöker bara att vara naturlig och avspänd och prata med, så som jag alltid gjort.
- Lappil.
-Ja, det finns olika slags bilar. Som lastbil. Eller ambulans. Och så finns det  ju cyklar, som din trehjuling du vet. Och tunnelbanan.
- Lappil.
Vissa ord, som traktor och lastbil, misstänker jag har både en praktisk och symbolisk betydelse. Förutom  att de avser fordon  så verkar de kunna stå som symbol för något L-G gillar väldigt mycket. Det är i alla fall min gissning.
Sen har vi den andra kategorin ord, som blir vanligare och vanligare, där hans hjärna kopplar ett ord han hört till en sak han ser och instinktivt härmar. Ofta blir orden baklänges, som päärs - skräp. Vet att många barn också börjar med att skriva sina första ord, oftast sitt namn, baklänges.
Det finns nog inget mer fascinerande än barn och språk.

- Oj, det var en gullig flicka.
- Mmm.
- Hon ser trött ut.
- Ja, han brukar vakna rätt tidigt.
- Oj. Stackars mamman.

Hade lyckats få tag på en tvättid igår, inte det lättaste en lördag. Maskinerna klara, vi skulle nu bara ner och snabbt tömma och flytta över till torkskåp och tumlare. Maten puttrade på spisen. Vällingen färdigblandad.
Redan i trappuppgången märktes det att det var något skumt. Mansröster. Två stycken, dessutom. Jag och L-G brukar annars vara de enda av manligt kön i den här tvättstugan.
De var arga. Jag och L-G smög oss in, jag sa hej, hej och L-G vinkade lite förskräckt.
Männen som såg ut som att de närsomhelst skulle börja slåss på riktigt, tittade knappt på oss utan fortsatte bara skrika så att det bullrade i trapphuset.
När vi var klara vinkade L-G åt männens rödsprängda nackar.
Jag skakade och försökte hela kvällen förstå vad det kan ha handlat om. Hade den mindre tagit den störres tvättid? Hade någon glömt att tvätta bort tvättmedelssmulor från ovansidan av maskinerna?
Lite lättad var jag över att L-G inte frågade varför de var så arga. I alla fall inte så att jag förstod.

- Åh, va söt.
(Tar tag i barnvagnen och sticker in sitt huvud. När hon frågat efter namnet och rynkat på näsan åt mitt svar klappar hon L-G på kinden).
- Så söt som en flicka.
(Ner med huvudet igen, trycker nu L-G på magen).
- Jaha, du tycker om att springa och tävla?
- Ja, säger jag och biter ihop. Och sparka boll och dansa. Vi har precis dansat i flera timmar och måste sova nu, men ha en fortsatt trevlig helg.
Jag får ta i ordentligt för att få tillbaka greppet om handtaget.

Hoppas jag inte förlorat de nya läsare jag fått nu. Hörde av någon att om du inte uppdaterar din blogg minst två gånger per dag är du rökt. Det skulle göra mig kraftigt knaperstekt.
Och det är lite så det känns efter flera dagars feber. Men kan iallafall bjuda på veckans ord.
Ärtor. Bajs- hahaha. (Ja, det sista är ett eget ord och ska inte särsägas om jag förstått upphovsmannen rätt.)

Barn härmar oss vuxna. På gott och på mindre gott.
Jag älskar att vara trevlig mot folk och är alltid den artigaste i affärer och liknande. Nu har L-G anammat mitt sätt att gå över övergångsställen, när en bil saktar in och väntar in vårt barnvagnsekipage så håller jag upp min hand som ett tack och hej-jag ser dig-du ser väl oss? L-G vinkar glatt varje gång.
Häromdagen blev det lite annorlunda. När en bilist kom i full rulle och istället för att släppa fram oss burnoutade så att Wunderbaumen fladdrade i vindrutan, tog den gamle miljöaktivisten i mig överhanden och drog instinktivt upp ett ilsket men välförtjänt Fuck You-finger i luften.
Hjälp. Såg L-G? Kommer han nu att göra likadant vid nästa övergångsställe, även mot ansvarstagande icke-idioter?

En av de kallaste, blötaste och råaste novemberdagarna jag varit med om, i alla fall på väldigt länge. På väg genom snöslasket såg jag en kille, kanske tretton år, i shorts och långärmad T-shirt. Förvandlade första impulsen att säga något till att förbereda mig inför det som jag antar att hans föräldrar gick igenom på morgonen och som väntar mig bakom hörnet.
- Jaha, du vill ha shorts i fem minus och snö?
- Mmm. Och?
- Det får du inte.
- Varför inte?
- För att du inte får det. Du kommer att frysa.
- Och?
Nej, det går bort. Det här då?:
- Du har valt shorts. Coolt.
- Mmm.
- Du vet var långbrallorna ligger va, sen om du ångrar dig?
- Mmm.
Nja, vet inte. Om han sen faktiskt inte bryr sig om att det är kallt, om han istället bryr sig mer om vad kompisarna ska tycka, om rebelligheten, kicken av att våga eller vad det nu kan vara som driver någon till att sätta på sig shorts på vintern, och drar på sig kraftig lunginflammation- vad kommer jag att känna då?
Finns det någon mittenvariant?

Petter, rapparn. En fantastiskt gullig kille. Tyckte Lill-Babs (hon verkade faktiskt lite kär) i lördagens avsnitt av TV4:s "Så mycket bättre". Antagligen stack han ut från hennes bild av rappare, män och pappor.
Jag vet att jag redan skrivit om det här tidigare men det fascinerar mig hur få det är som verkar tänka på vilka olika krav vi ställer på manliga och kvinnliga föräldrar. Om en mamma pratar om sina barn och ringer hem för att kolla hur de mår är det ingen som blir imponerad och kär, det är så självklart. Det är normalt.
Jag är rädd för att den här synen inte bara härskar i Lill-Babs-land. Det är så många pappor som fortfarande ser det som att vi hjälper till med barnen och hemmet, att vi då blir duktiga och gulliga. Ska vi ha full rättvisa är det dags för den stora utmaningen; att vara förälder helhjärtat och självklart oavsett om det visas på teve eller om någon blir kär av det. Att vara tråkiga och normala, helt enkelt.