Nej, vi fortsätter att utnyttja kvinnor som arbetskraft
Vift, vift. Fanor och snökristaller.
Nu börjar OS. Om nu någon missat det.
I samma Metro som jag häromdagen läste om Sveriges medaljchanser hittade jag "nyheten" att svenska pappor inte använder sig av vårdnadsbidraget.
Nähä? Vem är förvånad. Trots att vi skryter och skrävlar så är vi fortfarande värdelösa på att se oss som föräldrar på samma villkor som mammorna.
Vara ledig lite när det är OS, glida runt med barnvagnen på semestern går bra (och skjuta i skogen; det är fortfarande så att svenska mäns uttag av föräldradagar är som högst under OS, fotbolls-VM och älgjakten). Men att gå ner i inkomst och göra de där oglamorösa vardagssysslorna dag ut och dag in går bort. Bra då att alla kvinnor råkar ha just det som sina stora intressen och mål i livet.
Så att vi kan kolla på OS i fred.
Buskis
De få gånger L-G varit i närheten av en påslagen teveapparat har den definitivt inte visat vare sig Benny Hill eller Stefan och Krister. Var har han fått inspiration till sina gags? Prutt. Skratt. Någon som snubblar och ramlar (oftast jag). Skratt. Jag rodnar och skrattar med.
Att låtsas
Om jag alltid hade svarat ärligt på frågan "Hur är läget?" hade folk efter ett tag slutat att tilltala mig. Jag hade blivit skitjobbig. Men nu vet jag att en ställd fråga ibland inte betyder att den som ställer den är ute efter ett svar. Det är ett spel, ibland ganska komplicerat, som våra barn lär sig tidigt.
Ska vi äta lite?
Ska du vinka till tanten?
Var är lampan?
Den sista frågan har, trots allt, utvecklats til en populär lek de senaste dagarna. Och ja, både jag och L-G vet var lampan är. Vi bara låtsas.
Vintage
-Jag älskar vinntisch, sa Maud Olofsson i en teveintervju. Och vips så var second hand både trendigt och folkligt. Bryr vi oss; vi som alltid handlat begagnat (om vi kallar det så kanske trendstämpeln flagnar så småningom) för att det är billigare och mer miljövänligt?
Nej, antagligen inte.
I mina kretsar är det vardag att köpa second hand, ärva och byta. En del av det stora kretsloppstänket. Inte för att det är trendigt utan för att det är smart. Igår fick jag en fullproppad kasse med kläder till L-G (tack L,J, Irma och Vira!). Underbart. Förutom den ekonomiska aspekten så är ju kläderna redan mjuka och ingosade.
Första bulan
Så hände det då. Lill-Gull var ute på en arla morgontur. Underlaget (sängen)tog slut men han fortsatte krypa ut i luften, som en scen ur Tom och Jerry.
Gråt. Panik. Sjukvårdsupplysningen.
L-G klarade sig, till synes, utan trauman. Värre var det för oss.
Kamikaze baby och kycklingpappan
Sedan jag skrev sist har L-G knäckt krypkoden så nu har samvaron bytt karaktär. Helt plötsligt måste vi vuxna springa och kasta oss på vägguttaget (jo, vi har satt i såna där pluppar men i alla fall) för att hinna före. Och trösta på ett helt nytt sätt. Att hasa sig upp till stående och sedan slänga sig handlöst i golvet ger en annan sorts tårar än att tappa en gosemask. Eller är det samma? Hjälp? Tänk om jag tröstar på fel sätt, och tänk om....?
Jag ska göra en haklapp med Sergels torg på
Landet är bra för barn. Staden dålig. I den retrotrend som råder är det lantbruksdjur, traktorer och hagar på allt från pekböcker till pyjamasar. Aldrig har jag sett höghus, rondeller eller korvmojsduvor.
Jag antar att det är min egen generation, 70-talisterna, som ligger bakom. Vi som sitter i innerstadsateljéer och designar drömmen om den gröna våg vi aldrig kommer att medverka i. Landsbygdsromantiken har blivit som plåster för stressade lattemagar med dåligt samvete för buller och avgaser.
Men vore det inte bättre för barn att lära sig känna igen och kunna namnen på saker i närmiljön där de faktiskt lever?
Personlighet
Det är ju självklart att alla barn är olika individer, men bebisar? Lill-Gull har börjat med små egenheter som jag fascineras över. När han sitter på golvet, vilket han gör ganska ofta nuförtiden, böjer han alltid ner tårna på högerfot. Ingen av hans föräldrar gör så, så han har varken sett oss göra det eller med sig från generna. Och när han ska ta upp en kloss från sin lilla klosslåda så väljer han alltid en av de blåa först. Varenda gång! Det stämmer faktiskt så obehagligt väl att jag funderar på att börja satsa pengar på det.
Jaha, är Fredric hemma och är barnvakt?
Jag hade nog inte trott att frågan skulle komma, i alla fall inte från någon i min egen ålder. Men det gjorde den. S, min sambo, fick den häromdagen. Som en påminnelse om att vi inte ska ta jämställdhet för given.
Så vill jag leva mitt 2010
Idag när Lill-Gull och jag satt på hans lekmatta observerade jag ett nytt beteende. Eller nytt och nytt. Han fortsätter att leva sitt liv så; sekund för sekund.
När han skakat klart skallran slängde han den över axeln och vände bort huvudet.När skallran landade vred han tillbaka för att undersöka vad det där nya spännande ljudet kom ifrån.
Sociala föräldrar?
Lill-Gulls första ord kom nu i veckan. Hej. Han har sagt det några gånger nu så det var inte bara en lyckträff. Och igår vinkade han för första gången.
Mitt i knäcken
Kokar knäck och lyssnar på Etta James julskiva och en Spotify-blandning med låten ”Please Daddy, don´t get drunk this christmas”, The Decemberists. Vi vet ju, men så jävla jobbigt att bli påmind. Om att alla barn inte har en knäckjul utan en där de hela tiden är nervösa för att föräldrarna ska börja gräla och för att pappa ska bli ”så där dum” igen. Och så förväntas de tindra med ögonen och vara tacksamma för alla presenter.
Konsekvensanalys
Så kom snön då, äntligen. Jag vågar inte pulsa runt och njuta än, när som helst kan den ju börja slaska bort. Det är ingen mening att bli glad för då blir man ju bara besviken senare! Mitt gamla kognitiva självplågeri.
Tack och lov så har ju små barn ingen konsekvensanalys. Därför har de heller ingen anledning att låta bli att njuta av stunden här och nu. Hoppas vid jultomten och alla heliga andar att jag inte kommer att smitta av mig.
Vuxenmoral=dubbelmoral
Fick frågan om jag kommer att säga åt mitt barn att ha cykelhjälm samtidigt som jag själv struntar i det. Så skönt det var att ärligt kunna säga: nej, det kommer inte att hända. Hur ful jag än tycker att jag ser ut ska hjälmen på, varje gång.
Det är en läxa och visdom jag lärt av barn på de dagis jag jobbat på. Jag minns fortfarande de gånger då föräldrar skamset kommit på morgonen och frågat om vi pratat om något särskilt dagen innan. Vid middagsbordet hade de fått en rejäl avhyvling av sitt barn. Skadeglatt sade jag förstås att jag inte hade en aning. Självklart deltar jag i den här dubbelmoralen men jag tycker de där utskällningarna är lika underbara varje gång.
Varför äter ni döda djur? Varför får jag bara äta godis på lördagar när du snusar varje dag? Varför måste jag ha flytväst när de stora inte har det? Flyter barn sämre?
Ett halvtaskigt försök att övertyga sig själv
Nej, vi lägger ner nu. På riktigt. Inte stressa. inte börja mäta och jämföra, vi lovade ju att vi inte skulle.
Ett barn är ett barn. Alla barn är olika. Alla människor är olika. Vi sa ju så.
Så strunt i att jämngamla Lisa redan kan gå, Pelle kan säga flera riktiga ord och Selma kan slå bakåtvolt och snurra på stortån, samtidigt. Vem bryr sig?
Summering
Nu har det snart gått åtta månader av Lill-Gulls och mitt gemensamma liv. Inga olyckor. Inga sjukdomar (förutom kolik då men det är glömt och undanträngt).
Kycklingpappan kan pusta ut och ladda upp inför krypsäsongen med elsladdar och tunga och vassa saker.
Tiden går så fort. I morrn är det Lucia. Med glögg och lussekatt. Och levande ljus...
Fanns det ölbackar på stenåldern?
Vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt hade klassen delats in i två grupper. En stor och en med de tre killarna.
Det var tidigt nittiotal och jag utbildade mig till förskollärare, nu skulle vi ha ett praktiskt moment, ett av få. Dagens uppgift var att byta blöja på en plastdocka. Hon som skulle instruera de manliga eleverna harklade sig och sänkte sitt tonläge. Sedan tog hon tag i dockans ben med ena handen, den andra ska ju ta tag i blöjan, och förklarade: tänk er att ni ska ta upp två starköl från en back.
Jag undrar fortfarande varför vi tre inte fick vara med i den stora gruppen. Vad jämförde de babyben med där? Eller så gjorde de såklart något helt annat, naturen har ju sett till att alla kvinnor har en inbyggd byta blöjor-gen som ploppar upp och instruerar när det är dags. Vad dum jag är.
Tänker mycket på det där nu. Förstagångsmammor förväntas, både medvetet och omedvetet, känna till allting. Förstagångspappor förväntas sköta videokameran, hålla sig i bakgrunden och tyst räkna dagarna innan det går att ha penetrationssex igen.
När vuxna lägger över sina värderingar på barn
Hörde en grej av en pappa som tangerade något vi varit med om. Personal på BVC eller liknande som kommenterar ens bebis vikt.
"Oj, vilken knubbis!".
Eller som i vårt fall; "Han kanske tröstäter?"
"Oj", säger jag. "Hur ska vi tänka här?". "Hur jobbar vi?", som Mia och Klara skulle uttrycka det. Ena stunden betonas vikten av fri amning och det propageras för att spädbarn ska få äta tills de inte är hungriga längre. Samtidigt ska det ändå kommenteras.
Tröstätning är för mig ett vuxenbegrepp och ska så förbli. Barn ska inte veta att det finns något som heter att tänka på vikten. Jag har under mitt jobb på förskola kommit i kontakt med treåriga tjejer som säger att de bantar för att de är för tjocka.
Jaha. Aj!
Jag trodde att det skulle vara ett större ögonblick, på nåt sätt. En tydligare milstolpe. Nu var det mer; jaha, då var de här då. Äntligen. Han som lidit så.
Vad ska man med tänder till i den där åldern? Maten kommer ju ner i magen ändå. Hugga föräldrarna i diverse kroppsdelar kan väl ändå inte vara det enda avsedda användningsområdet?
Förslag någon?
Förstår mig inte på alla män som väljer bort sina barn
Nä, det är en pina. Hur man än ser på det.
Lill-Gull är med S. och hälsar på släkt, i Göteborg. Två dagar.
Två nätter utan bebis.
