k a f f e p a p p a n

Sade ifrån idag då en person, ungefär 65 år och alltså tillhörande en generation med ibland häpnadsväckande gammaldags syn på saker och ting, berömde min son för att han varit så snäll under vårt gemensamma restaurangbesök.
Snäll! Vadå snäll?
Jo, förklarade hon lite oroligt, han har inte gråtit.
Jag var tvungen att fråga om hon skulle sagt att han varit dum om han hade gråtit. Vet inte vad resultatet blev, egentligen. Mer än jag protesterade och det är ju oftast skönt. Har hört det där så många gånger och nu blev det för mycket. Kanske överreagerade jag. Eller?

Att tiden med bebis skulle gå snabbare än tiden utan har jag hört miljoner gånger. Och det stämmer. Var på Friskis & Svettis igår och skulle förnya mitt kort. Märkte då att jag inte varit där sedan i december förra året. Kändes som igår, för att använda ett slitet uttryck. På riktigt, alltså. Jag kan inte tro att det är sant. Sist jag var där var det fyra och en halv månad kvar till förlossningen. Nu var det sju månader sedan.
Sjukt! Och så nära upplevelsen att färdas i tidskapsel jag kommer att komma.

Alla som säger att vi föräldrar ska passa på att njuta av den här tiden, snart kommer din bebis i målbrottet och ber dig köpa ut starkcider, har ju rätt. Visst. Men det är stressande, det där sättet att se på barn och tid. Att det går fort betyder ju inte att morgondagen och framtiden ihop med barnet är samre än gårdagen. Bara annorlunda. Jag kommer nog att uppskatta det där ciderpratet.

"Hur känns det att vara ensam man?"
"Är det inte jobbigt att tvingas lyssna på allt mammaprat?"
De här frågorna fick jag av personal på BVC, säkert i all välmening. Inte heller så konstigt. På de MVC/BVC-träffar jag varit på har jag nästan varenda gång varit ensam man. Det
förklarar lite av uppståndelsen och det typiska i att fokus lades på mig istället för på mammorna.

Kanske var det därför BVC kallade till speciell pappaträff. Kl 19.00 (pappor är ju inte hemma dagtid). Barn var inte välkomna (för att, ja..vadå?).
Det kom sex stycken. Jag vet inte exakt hur många som var kallade men det var i alla fall det femdubbla.
Jag hade innan bestämt mig för att lämna journalisthjärnan hemma, jag har en del fördomar mot aktiviteter riktade till bara män och hade hört talas om pappaträffar där de suttit och druckit folköl och ojat sig över att det dröjer så länge innan det går att ha samlag igen.
Nu skulle jag försöka vara blank.
Och det hjälpte. Visst, lite samlagsprat blev det och folkölen stod på bänken (vet inte om ledaren glömde att ställa fram eller om han bedömde att vi var tillräckligt lättpratade ändå) men jag fick också nya tankar och perspektiv.
Och det är ju aldrig farligt.

Fota! Filma! Gör ditt barns framsteg till minnen för livet.
Jag har haft svårt för den där hetsen, litat på att starka minnen spars ändå. Inuti.
Nu filmar och fotar jag så där lite lagom och när jag kommer ihåg det. För att det är roligt. Men jag är också övertygad om att om datorn skulle brinna upp och alla bilder försvinna så spelar det ingen roll.

Blicken då Lill-Gull nymatad och rödmosig ler mot mig igen efter att ha gråtit, så där vindögd som han är då han är lite trött, slår allt. Jag behöver inget mer. Nu klarar jag mig.

Idoljuryns Andreas Carlsson: "Jag pratar med min son varje dag".

Jag tillhör målgruppen, antar jag.
Man i mitten av trettio.
Smårebellisk. Småbarnsförälder.
Ändå har jag aldrig fastnat. Med deras senaste skivsläpp har jag fått ytterligare en förklaring till varför, förutom att de är grabbiga, gnälliga och överskattade rent musikaliskt.
Alltså, de har en naken kvinna på omslaget.
Varför har de valt att ha henne där? Hur gick tankarna? Det gamla vanliga? "...det är en så fin bild", "...det är en konstnärlig tanke bakom".... yagedi, yagedi.
Sexism säljer.

Vi har fullt upp nu. Är det inte söva, mata, byta blöja, bära runt på och så vidare så måste vi ju också hinna med att föra statistik. Allt måste protokollföras. Första tanden, första snurren från rygg till mage. Första krypningen. Just krypandet går trögt (jag måste erkänna att jag var lite ironisk här ovanför - vi bryr oss inte så jättemycket om hans utvecklingskurvor).

Det är som att han väntat med att ge sig iväg. Han står där på alla fyra och gungar med rumpan. Fram och tillbaka. Kanske väntar han för att slippa bli frustrerad. Sist han skulle försöka nå kära kanin som den vid tillfället överentusiastiska pappan placerat en decimeter framför honom kröp han några centimeter. Fast baklänges

Innan jag blev med barn skrev jag mycket om barn, föräldraskap och jämställdhet. Jag skrev om den stenåldersdrypande SuperNannyismen som spridit sig som mögelsvamp i ett kylskåp. Om media som tvångsmatar oss med män som ”slåss för rätten till sina barn” och med åsikter som de som debattören och författaren Elise Claeson framförde i SVT:s Debatt i våras: ”Vi har fått en överdos jämställdhet som gjort oss förvirrade och det går ut över barnen”. Efter att ha varit förälder (jag tillhör de som anser att en pappa är exakt lika mycket förälder som en mamma – inte bara när det gäller att sparka boll och gå till Mc Donalds) i sju månader gör de här åsikterna mig inte längre uppretad och arg. De gräver sig in, längst in. Jag vill ställa mig i vägen, titta den med statliga medel finansierade forskaren Annika Dahlberg i ögonen och stå kvar, stilla och tyst. Hon som i P3-dokumentärserien Heliga Familjen sa att män inte kan ta hand om barn eftersom våra fingertoppar inte är lika känsliga som kvinnors. Att våra gener inte innehåller förmågan att känna empati. Jag skulle be om att få en enda fråga. Vad anser hon som forskare att vi ska göra under tiden mammorna tar hand om våra gemensamma barn. Vi manliga föräldrar som inte vill springa runt och jaga mammutar, vad ska vi göra?

Vår vanliga morgonrutin. Gos. Eller vi vuxna vill gosa som i att ligga kvar en stund, den minsta vill hellre rulla runt runt och gärna så nära kanten på sängen som möjligt. Men så fort jag lägger mig bredvid och börjar läsa en av hans böcker så ligger han blick still. Han pekar och pickar och följer bläddringarna med blicken. Idag var jag extra trött och la ner boken efter någon minut. Han tog upp den och fortsatte själv. I dvalan kunde jag urskilja hur hans röst härmade min. Han läste för mig.

Det händer så ofta. Senast idag nöp en äldre dam vår son i kinden och sa att det var en rar liten flicka. Han hade inga blommor eller spetsar på kläderna, inget rosa. Måste varit den röda overallen.
Jag ska inte skriva om uppdelningen i klädaffärerna, muren mellan det spetsrosa och det dinousariemilitärgröna. Om det sjuka i att samma människor som pratar om individens fria val samtidigt vill stänga in människor i en skitliten könsbur. Det har så många beskrivit innan mig. Vi vet. Här tänkte jag bara dela med mig av några tankar kring färgen rosa (som jag sätter på Lill-Gull ibland trots att det är så jobbigt att känna att folk tror att jag gör det för sakens skull, för att vara tvärtemot). Nästa gång någon kommer fram kanske jag svarar så här:

Vi vet inte vilken som är hans favoritfärg än, så vi testar alla.

Vi har märkt att folk behandlar honom mycket mjukare och kärleksfullare när de tror att han är en flicka, så därför använder vi rosa. Vi vill nämligen att folk ska vara gulliga mot honom.

Vi ärver nästan alla kläder av andra och det råkar mest vara tjejer.

Själva färgen rosa har ju inte gjort något ont. Det är en snygg färg. Ibland.

Det är natt nu, som så ofta. Lill-Gull sover. Jag får lite tid att skriva.
Om det här. Sju månader av kolik, frustration och insikt i vad tortyrmetoden avbruten sömn egentligen innebär. Sju månader av misstag och insikt. Skräck och förälskelse.
Sju månader som kaffepappa.